Tinas tappra försök

Min hjärna har ockuperat sig runt ämnet relationer. Det verkar vara omöjligt att inte hamna där för oss singeltons, av någon märklig anledning. Redigerings-Stina säger mycket kloka saker, däribland följande som jag tänker upprepa för er läsare: ”Varför kan man inte göra som man alltid gjort tidigare – supa sig full, hångla och sen är man ihop?”.

Nu kanske det skulle bli lite jobbigt men den stora poängen är väl att det faktiskt är jädrigt överdrivet och komplicerat HELA tiden. Det kanske alltid varit så här men jag har ju inte blivit varse förrän nu.

Det finns alltid någon komplicerande omständighet att förhålla sig till. Är det inte en jävla massa spel så är det åtminstone vel. Det verkar finnas en hel inofficiell bibel av do’s and don’ts i hitta-en-partnerträsket och med det i handväskan är det inte så konstigt att många inte ens kommer till skott. För tungt bagage liksom, vi blir paralyserade av alla paragrafer. Så jag ställer mig en fråga: Vad är det för fel på att ägna sig åt lite relationsmässig, empirisk forskning?

Startsträckan från att träffa någon man gillar till att verkligen våga utforska om det ens finns en sportslig chans verkar vara tröttsamt lång. Som den otåliga människa jag är känner jag att Fuck, det här duger inte. Kan vi inte bara bli mer benägna att testa om vi gillar varandra? Raka puckar. Hej, du. Du är schysst, jag gillar dig. Ja, men jag gillar dig med. Okej, vi kanske ska typ ses? Perfekt! Det behöver inte alltid vara med giftermål i slutscenen, det är ju faktiskt trevligt att få små förgyllande inslag i en annars gråtrist vardag. Jag tror att det är någon slags lättsam approach som jag är ute efter.

Jag fyller 30 nästa år. Jag ser mig inte som gammal, däremot är jag alldeles för gammal för att slösa bort min tid på saker som inte leder någonstans eller att inte ens utforska det som faktiskt ligger vid mina fötter. Vägen behöver verkligen inte vara utstakad i förväg men det hjälper ju att man åtminstone börjar backa ut från uppfarten och försöker ta sig några ynka meter. Så jävlar i berget, ge mig höstmörker och härliga (män)niskor att utforska.  

"Jag tänkte inte riktigt på det" - en mening som jag allt för ofta måste säga. För det där med eftertänksamhet är inte min starka sida. Ibland kan det kanske uppfattas som lite förvirrat och charmigt men jag lovar, det är så långt från charmigt som det går att komma när det oftast resulterar i smärre katastrofer. Egentligen är jag ju inte trög, ganska normalintelligent och en relativt välfungerande samhällsmedborgare. Men let's face it, jag har väl lite otur när jag tänker...kanske lite för ofta...

Tinas topp fem härdsmältor: 

1) Klippmaskinen. Exet skulle friseras inför 50-årskalas. Solen sken, bra musik ackompanjerade tilltaget och jag var på utomordentligt humör. Jag kände mig som Robinson-Mirre och Jean Pierre Barda på en och samma gång. Men jag råkade väl kanske vända på maskinen, från det där förinställda "tredje hacket" till "rakat". Olyckligtvis befann jag mig i luggen så han fick som en slags landningsbana mitt i pannan. Han fick en keps som plåster på såren men ALLA på kalaset undrade ju givetvis vad som hänt...

2) Vedträt. När jag var liten hade mina föräldrar en gård. Där höggs det ved. Det kapades ved. Det bars ved. Det staplades...ja, ni fattar. Jag och Lillstrumpa hade åkt dit för att assistera. Pust och stön, tills jag kom på att det går att kasta vedträn från hög till skottkärra. Synd dock att syrran stod i vägen. Och att det här inträffade typ en vecka innan skolfotograferingen och jag råkade träffa henne rakt i fejjan....

3) Spaden. Jag och en gammal kompis, tror hon kallades Kakan skulle leka på ett byggområde. Av någon outgrundlig anledning skulle vi gräva. Jag grävde. Som fan, ja, jävlar vad jag grävde. Men missade på något vis att Kakan smugit upp bakom mig och när jag slängde skyffeln och jorden bakom axeln var ju hon i vägen. Med huvudet. Hon började grina och jag gömde mig hos hyperallergiska Cissi som bodde granne med bygget. Jag lekte aldrig mer med Kakan. 

4) Insulinpennan. Jag och min kollega Kärstin skulle lämna tillbaka lite mediciner. Men eftersom vi är smått lata kom vi på att det är bättre att andra får gå än att vi ska göra det. Och hur gör man det? Ringer en transportör? Nej! Jag vet, vi skickar medicinen i internposten. Som ju tar en dag men det gör väl inget? Synd bara att insulin ska förvaras i kylskåp och kanske inte bör guppa omkring i posten. Det tyckte i alla fall mottagare som blev skitarg. Vi som trodde vi var kreativa...

5) Matlådan. Morgontrötta ska inte utföra avancerade göromål innan klockan 10.00. Bilkörning, matlagning...ja, det är sådant som bör undvikas. Men givetvis fick jag lära mig detta the hard way. Jag skulle ju bara koka makaroner. Det gick bra. Men det luktade lite skumt. Jag sprang omkring och satte på mig ansiktet, mycket viktigt för att folk inte ska bli rädda för en. Rörde om i pastan, det luktade fortfarande skumt. Och det rök väl lite väl mycket...hade lyckats skruva på två plattor. På ena plattan stod ju passande nog makarongrytan.  Men på den andra stod två matlådor. Med betoning på stod eftersom de båda börjat smälta till oigenkännlighet. Hade dock tur att grannarna inte ringde brandkåren. Då hade jag dött av skam. 

03.18, okänt nummer. Nyfiken som jag är kan jag bara inte låta bli att svara. Förvirrad som jag ändå är tar det ganska lång tid innan jag faktiskt förstår något överhuvudtaget. En vilt främmande mansröst undrar vem jag är och jag undrar detsamma. Är jag ute och festar? Nej! Jaha, vill jag komma på efterfest? Nej, jag ska jobba 08.00. Men vänta, hur har du fått mitt nummer? Vem är du egentligen som ringer? Och varför? Till slut pratar jag med någon annan. Utredningen startar. Sömndrucket, men nyfiket. Hur har mitt nummer hamnat i hans telefon? 

Plötsligt trillar polleten ner. Jag föreslog ju för den här berusade människan en ljum sommarnatt att han kunde höra av sig när han återkom till stan. Men eftersom han var lika full då som nu hade han bara ett okänt nummer i telefonen, och faktiskt ingen aning. Och det är ju ganska kul. Efter tio förvirrade minuter är jag vaken. Samtalar om radiojournalistik och gud vet vad. Så bryts samtalet. Jag messar ändå och tackar för väckningen och önskar lycka till med efterfesten. 

05.01 Väcks åter. "Ursäkta att jag väcker dig...igen. Batteriet tog slut. Hoppas vi ses ute i Karlstad någon kväll".

Så bloggläsare, vad ska en flicka göra i testandets tecken?

Är det något jag har lärt mig de senaste två åren är det en sak. Om man aldrig fiskar kommer det aldrig nappa. Jag vet, det är så självklart att det nästan är dumt. Men jag har kommit på mig själv många gånger att jag står och väntar på att Mannen ska komma framspringande, sweep me off my feet och sen är det klappat och klart. Oftast blir man stående med armarna i kors över bröstet, lite förstrött sippande på en Raspberry Collins och så suck. Utan att tänka på det har man lika stark utstrålning som en kiwi, och vem dras till det egentligen? Dessutom överlämnar jag mig själv till någons öde. Nej, det gillas inte. ICKE!

Så mitt krabbfiskande på Västkusten kan verkligen liknas vid mitt berömda singelliv. Några lurade skiten ur mig och snodde betet, någon annan nappade inte överhuvudtaget, en tredje slank ur mitt grepp. Jag fick råd av två sjuåringar "Tina, du gör fel, du måste vara snabbare" och visst hade de rätt...till slut nappade det, bara jag var lite mer altert och vaken. Men det hade ju aldrig gått om jag satt mig med benen i kors och väntat på bättre tider. Krabbor kommer inte ramla från himlen rakt i min famn och definitivt inte intressanta karlar. För det är ju inte så att det råder någon brist på dem egentligen.

Inom psykologin benämns temperament som människans sinnesstämning. Empedokles delade in detta i fyra grupper knutet till kroppsvätskorna blod, slem, svart och gul galla. Äckligt, jag vet. När man läser om dessa fyra kan man lätt finna sig själv inom dem alla, det sangviniska, flegmatiska, melakoliska och koleriska. Det första är livligt men växlande, det andra sävligt, det tredje känsligt och djupt och det sista hetsigt. Inom humoralpatologin anses balans mellan vätskorna ge ett balanserat temperament. Så, enough med medicinalhistoria.

I går var jag ute på samma ställe som alltid, men såg allt ur ett lite annat perspektiv. Kanske hade jag inte lika mycket gift i kroppen som vanligt, men till mitt förtret hade jag gift på tungan.

Snubbe nummer ett frågade varför jag och min vän hade samma glasögon. Mitt svar: Vi är sponsrade av Smart Eyes. Jaha, har ni inte synfel. Jo, det är därför vi är sponsrade, för vi är halvblinda.

Sedan har vi det fjantiga barnet som skulle försöka sno kompisens glasögon. Jag svarade med en mördarblick och men nöjde mig med att mima något otrevligt mot honom.  

Men gårdagens värsta. En norsk kille stack fram fejjan och glodde mig rakt i ansiktet på ett väldigt störande sätt. Han fick leka arga leken, fast på riktigt. Han hade uppenbara problem att förstå när man inte lyckats med att få en tjej intresserad och försökte göra lite grimaser och säga tokiga saker. Jag hörde bara blablabla och var inte road någonstans och hade hellre sett att han lämnade mig ifred. Han frågade om "jeg ikke skjönner hvad han siger" Och jag svarade: Jo, jag skjönner hvad du siger, men dra åt helvete norskjävel. 

Gul galla, mina damer och herrar. Jag vet, inte snällt någonstans men när man visar att man helt klart inte är intresserad av att konversera och han uppenbarligen tror att närgångenhet och fåneri ska få mig att kasta mig om halsen på honom finns det inga andra alternativ. Rak konversation är ju också bättre än en rak höger. 

Mitt luktsinne är inte som det ska vara. Jag har troligtvis gått omkring med en rejäl nästäppa under flera år för jag känner inte dofter på samma sätt som förr. Det kan ju verka gött när Skoghall släpper ut sulfit eller när jobbets kylskåp med tillhörande skräpodör sticker till, men det innebär faktiskt en fara. Notera följande girls and boys.

När man inte kan lukta sig till en rejäl mansgris är det dags att vässa luktsinnet, för självbevarelsedriftens skull!

I morse fick jag ett wake up-call som kan liknas vid att Big Ben parkerats i vardagsrummet och förkunnar att det är morgon. Jag har inte riktigt hämtat mig än.

MG: Vad ska du rösta på?

Jag: Fi

MG: Men säg då

Jag: Men jag sa ju, Fi

MG: VA? Är du feminist? Gillar du Gudrun? Hon är ju en riktig dretkärring!

Jag: Jag tycker att hon är kompetent och oerhört kunnig.

MG: Äh, skärp dig, hon är en riktig dretkärring!

Jag: Alla kan inte rösta på Moderaterna.

MG: Jag röstar inte på dem.

Jag: Folkpartiet?

MG: Jag röster inte på Folkpartiet?

Jag: Säger du sverigedemokraterna hänger jag upp dig i hälsenorna genom fönstret...

MG: Ärligt talat, jag har inte röstat i de senaste valen...

Jag: HAR DU INTE RÖSTAT (uppvarvad och jävligt förbannad och skrikande), Det är en demokratisk rättighet som människor kämpar och dör för att få och du PISSAR PÅ DEN.

MG: Määääh, en röst, vad spelar det för roll?

Därefter hasplar människan ur sig diverse påståenden om feminism, manshateri, skillnader mellan män och kvinnor, varför kvinnor ska föda barn och sköta hem och män ska hugga ner skog och köra bil...

Jag som trodde att jag var vaccinerad mot svininfluensan men jag hade fel. Men till mitt försvar, det är ju bättre att upptäcka det någon gång, än inte alls. Jag måste säga att mansgris är bland det mest osmakliga jag någonsin utsatt mig för och från och med nu hoppas jag att jag är fullvaccinerad. Så vettiga boys som inte har åsikter som gamla grottmän. Come on. Nu vet jag att uppskatta er!

Mitt nya hem, aaah. Det lilla trähuset på gården. Frid och fröjd, (grannen kokar troligtvis färg på natten och de på övervåningen är ännu spöken), och de i huset mitt emot är trevliga prickar. Men Lukas, jag vet inte riktigt hur han är funtad. Det är okej att vara entusiastisk och så, men han är övertrevlig och så direkt. Pang på! Och jag är ju kanske inte den blygaste av violer men saker får gärna göras i rätt ordning. Så har vi det här med närgångenhet. Inte min tekopp. Men Lukas fattar inte. Det är inte direkt så att han kysser en på munnen men ärligt talat, hans beteende är värre. Två mornar har han krupit under min kjol. Mina försträckta skrik till trots, han bara fortsätter och verkar tycka att det är jätteroligt. Men jag tycker det är i fräckaste laget. Så Lukas, I got a message for you: Skärp dig!  Annars hämtar jag mina polare Carlos, Frasse och Bosse. Carlos käkar dig till frukost, de andra två kommer nog inte åsamka skada, men skit samma. Mitt gäng är större än ditt, sådeså.

Nätdejting. Det där som Vera försökte få mig att testa. Gick ju sådär. Eller rättare sagt, inte alls.Trots Veras fina beskrivning av mig som är den mest superlativfyllda och smickrande ni kan tänka er. Kom att tänka på en sak, när man kollar runt på profilerna så har killarna något gemensamt, de är sportiga, spontana och ninjor i köket. Alltså en majoritet av dem. Många killar jag träffat har aldrig haft de egenskaperna. Så var finns dessa boys i verkliga livet egentligen? Eller är det bara en slags nätridå som de kan svänga sig med...jag vet inte. Inte för att det är några måste-egenskaper för min del, en sportig kille skulle direkt tröttna på att höra om mina kryp-springförsök runt Lambergstjärnen eller alla gånger jag tappat bodypump-vikter på fötterna. Och vem orkar vara spontan när det visas både Family guy, Ugly Betty och Weeds på tv? Orka! En ninja i köket vore i och för sig bra eftersom jag numer misslyckas med både pulvermos och tekokning.

Ja just det, jag glömde berätta. Jag hade ju fått ett meddelande. Från någon som tror att jag verkar vara precis den han söker...vad säger man? Eeeh, jaha, vad trevligt, men är du riktigt säker...Kanske inte ett helgjutet svar egentligen.  

Pa pa l'americano. Jag försöker röra mig till årets sommarplåga, skuttar lite generat bland de dansanta barnen.  

De vevar i armarna, trampar med fötterna i leran. Hela låten igenom. Jag försöker slappna av (men som ni vet, jag dansar ju a-l-d-r-i-g nykter). Skakar lite på baken, en snubbe spyr i diket. Mitt sällskap är lite mer berusad och gör några ansträngningar att snurra runt mig. Men seriöst, jag ser ut som en heffaklump i röda gummistövlar och en knöcklig regnponcho under armen.

 Pa pa l'americano. Den fortsätter. Ett dygn senare. Samma låt, samma barn (tror jag). Samma hysteriska dans som fortsätter HELA NATTEN IGENOM.

De hoppar fortfarande omkring som ystra men liiiite mer berusade kalvar. Skriker, gyttjiga. Kastar skräp på varandra. Snor mat av varandra. Ringer ambulans till någon.

Och så pa pa l'americano. HLEA NATTEN. I tältdukten avspeglas siluetter från de glada barnen. Det är hett klibbigt och bara jobbigt. Jag vill bara sova.

Varför sover ni inte?

Sista festivaldagen. "Det här kan vara den sista konserten på Vintgergatan någonsin", hör jag mig säga med blandad uppgivenhet och nostalgi i rösten. Natten är ung, marken är våt och jag är.., tja..jag jagar taxibilar i rondeller och klagar över kylan, mina såriga fötter och vill bara inomhus, till en säng. Långt bort i fjärran, Pa pa l'americano...

Arvika begravde synten och S.P.O.C.K fick utföra sista smörjelsen. Men sedan skulle det visa sig att det troligvis var både syntens och festivalens gravöl vi tog under Babyshambles. Och med det kanske även mitt festivalande. För let's face it, jag börjar känna mig för gammal.

Ösregn är uppfriskande. Eller kanske är det Arvika som är uppfriskande. Jag och kompanjon Marie har festivalat, läs våra recensioner från konserterna förresten. Men det mest häpnadsväckande inträffade i går. Och jag är golvad.

I myllret ser jag något fint. Oj oj oj, så fint det var. Men nykter, sansad och kanske med lite krökt rygg efter de senaste veckornas magplask tänkte jag inte så mycket mer. Lyckligtvis finns det människor med lite mer go i. Den fina kommer fram och räcker mig en ros, vikt av en servett.

- Det här är kanske lite konstigt men jag gjorde en ros till dig för du är så söt.

Kan man rodna över hela kroppen? I så fall gjorde jag det. Men lyckades klämma ur mig att det var det finaste någon gjort på en festival. Men han drog vidare och jag var vimmelkantig och inte med för fem öre.

Lyckligtvis hade Marie ögonen med sig, så Den fina roskillen återfanns...på Regina Spektorkonserten. Det är väl ett fint andra möte, att sitta under ett paraply och lyssna till Samson och Fidelity. Jag erkänner mig charmad. I allra högsta grad.