Pa pa l'americano. Jag försöker röra mig till årets sommarplåga, skuttar lite generat bland de dansanta barnen..JPG)
De vevar i armarna, trampar med fötterna i leran. Hela låten igenom. Jag försöker slappna av (men som ni vet, jag dansar ju a-l-d-r-i-g nykter). Skakar lite på baken, en snubbe spyr i diket. Mitt sällskap är lite mer berusad och gör några ansträngningar att snurra runt mig. Men seriöst, jag ser ut som en heffaklump i röda gummistövlar och en knöcklig regnponcho under armen.
Pa pa l'americano. Den fortsätter. Ett dygn senare. Samma låt, samma barn (tror jag). Samma hysteriska dans som fortsätter HELA NATTEN IGENOM.
De hoppar fortfarande omkring som ystra men liiiite mer berusade kalvar. Skriker, gyttjiga. Kastar skräp på varandra. Snor mat av varandra. Ringer ambulans till någon.
Och så pa pa l'americano. HLEA NATTEN. I tältdukten avspeglas siluetter från de glada barnen. Det är hett klibbigt och bara jobbigt. Jag vill bara sova. 
Varför sover ni inte?
Sista festivaldagen. "Det här kan vara den sista konserten på Vintgergatan någonsin", hör jag mig säga med blandad uppgivenhet och nostalgi i rösten. Natten är ung, marken är våt och jag är.., tja..jag jagar taxibilar i rondeller och klagar över kylan, mina såriga fötter och vill bara inomhus, till en säng. Långt bort i fjärran, Pa pa l'americano...
Arvika begravde synten och S.P.O.C.K fick utföra sista smörjelsen. Men sedan skulle det visa sig att det troligvis var både syntens och festivalens gravöl vi tog under Babyshambles. Och med det kanske även mitt festivalande. För let's face it, jag börjar känna mig för gammal. .JPG)
