Just nu befinner jag mig norr om polcirkeln. Hallå! Kan ni førstå...I believe we're not in Kansas anymore liksom...Førsta dagen kom det nåt från himlen som liknade regn men innehøll små vassa kalla korn, sedan kom snøn som var torr!! och till sist slasket. Och det var jævligt illa eftersom drænering ær en bristvara och hela Bodø kommun førvandlades till en swimmingpool. Jag hade ju glømt både badklæder och det glada humøret hemma, dessutom læckte mina skor så jag gømde mig med femton avsnitt Helt hysteriskt istællet. Men det ær vackert i Bodø. Många frågade mig innan om det inte kommer bli svårt med språket. Begåvad med øvermod var jag helt sæker på att det skulle på kjempegrejt. Eller?
Språket ær ju onekligen viktigt før att kunna jobba och bli en del av samhællet. Eftersom norska och svenska ær så lika borde det inte innebæra några større problem att hasta sig øver grensen før att jobba som ett djur før att få en del av oljekronorna. Men jag har støtt på lite patrull. Det ær inte helt hundraprocentigt. Jag øverdoserar dagligen i Va? Eller Kva som de sæger. Varfør blir Kofør, Var blir Kvar...Hur blir Kvordan...ja ni førstår. Den førsta hændelsen i språkførbistringens namn var det faktum att jag skulle jobba på avdelningen Kar. Och jag tænkte ju "Haha! Kar som i Kardiolog, det vill sæga hjærta!!". Tjohooo, det kan jag. Det ær ju mitt område. Men nær det børjade drælla amputerade føtter och uppskurna underben åt høger och vænster blev jag lite tveksam. Aortaoperationer i all æra men de satt snarare i magen æn i brøstet. Jag har alltså hamnat på en kærlavdelning. Jævlar i berget, inte riktigt det jag kan men som pingvinerna i Madagaskar "Just smile and wave, boys!".
Mina kollegor ær ett gulligt gæng (alla utom en som hatar mig, men hon ser ut som det dær trollet i Goonies så hon ær ursæktad). Vi satt och pratade om en herre som ær så charmerande. Och jag ba: Åh, han ær så rar. Kollegorna: *stirrblick* Jag: ???? Sedan kom jag på, just det fan, rar. Som odd. Som konstig.
Mitt sista missøde hænde nær jag skulle greja med inne hos en patient och behøvde høja upp sængen før att slippe stå bøjd som en ostkrok. Glatt deklarerar jag: Venta lite, jag ska bara hissa upp dig. Patienten tittade lite underligt på mig och jag insåg mitt misstag snabbt och skrek snabbt, Høja upp, jag ska høja upp sængen!! Det dær hissandet ær inte något man ska ægna sig åt på sjukhus. Iallafall inte hos 83-åriga patienter utan det førsigår i så fall i klædførråd eller på jourrum på sin højd. Inte før att jag sett något av det...jag spar det till vakthavande kirurgen som var lite lætt søt.