Inom psykologin benämns temperament som människans sinnesstämning. Empedokles delade in detta i fyra grupper knutet till kroppsvätskorna blod, slem, svart och gul galla. Äckligt, jag vet. När man läser om dessa fyra kan man lätt finna sig själv inom dem alla, det sangviniska, flegmatiska, melakoliska och koleriska. Det första är livligt men växlande, det andra sävligt, det tredje känsligt och djupt och det sista hetsigt. Inom humoralpatologin anses balans mellan vätskorna ge ett balanserat temperament. Så, enough med medicinalhistoria.
I går var jag ute på samma ställe som alltid, men såg allt ur ett lite annat perspektiv. Kanske hade jag inte lika mycket gift i kroppen som vanligt, men till mitt förtret hade jag gift på tungan.
Snubbe nummer ett frågade varför jag och min vän hade samma glasögon. Mitt svar: Vi är sponsrade av Smart Eyes. Jaha, har ni inte synfel. Jo, det är därför vi är sponsrade, för vi är halvblinda.
Sedan har vi det fjantiga barnet som skulle försöka sno kompisens glasögon. Jag svarade med en mördarblick och men nöjde mig med att mima något otrevligt mot honom.
Men gårdagens värsta. En norsk kille stack fram fejjan och glodde mig rakt i ansiktet på ett väldigt störande sätt. Han fick leka arga leken, fast på riktigt. Han hade uppenbara problem att förstå när man inte lyckats med att få en tjej intresserad och försökte göra lite grimaser och säga tokiga saker. Jag hörde bara blablabla och var inte road någonstans och hade hellre sett att han lämnade mig ifred. Han frågade om "jeg ikke skjönner hvad han siger" Och jag svarade: Jo, jag skjönner hvad du siger, men dra åt helvete norskjävel.
Gul galla, mina damer och herrar. Jag vet, inte snällt någonstans men när man visar att man helt klart inte är intresserad av att konversera och han uppenbarligen tror att närgångenhet och fåneri ska få mig att kasta mig om halsen på honom finns det inga andra alternativ. Rak konversation är ju också bättre än en rak höger.