Mr Right, det sägs att han finns där ute. Men den senaste tiden måste jag erkänna att min energi lagts åt två håll: att sukta efter Mr Wrong eller Mr Impossible. Fruktlöst är bara förnamnet och hur mycket jag än vill inbilla mig att jag är singel och successful, vet alla att jag är en insnöad loser som snackar om att ta tillvara på det smörgåsbord av singelkillar som finns där ute medan jag sitter och väntar på en inbjudan som aldrig kommer. Men överallt finns modiga och företagsamma kvinnor som inte väntar på ett varsågod och som inser att läckerbitarna är till för att avnjutas, inte beskådas. Det innebär med andra ord att kvar för mig är persiljekvistar, tomma dippskålar och kanterna från brieosten...och kanske en slatt fuskchampagne på sin höjd.
Så jag beslöt mig för att göra som alla andra och satsa på nätdejting. 
En vän gjorde en profil på en sida men det tog lång tid innan jag ens vågade skicka ett meddelande. Jag menar, tänk om han tycker att jag är desperat, råful och patetisk? Men det föll ju på sin egen orimlighet eftersom det ÄR en nätdejtingsida. Så Hallå! VI är alla där med samma syfte. Dessutom kan ju det där med desperation diskuteras. Vad är det mest - att skicka ett meddelande till ingenjörskillen på 30 år som gillar resor, klättring och tycker att livet är en fest eller att stirra med inte så tillförlitliga beergoggles på den manliga fägringen på stammishaket en lördag klockan kvart i två? Ja just det.
Så jag skrev ihop några taffliga rader och tryckte på skicka. Visst, det är rätt så harmlöst men för en fegis är det ett milslångt steg.
