Visar inlägg med etiketten Tålamod

Så hur gick det då i sökandet efter tålamodet? Det kändes som något av ett Sisyfosarbete med tanke på att jag knappt kan öppna en plastpåse utan att få tuppjuck. Ibland alltså. Men med glömska och slarvighet som signum går det inte att bortse från att det finns ett faktiskt behov av att minska myrorna i brallan. Saker blir ju minst sagt aldrig som man tänkt sig. Så jag har jagat. Och som jag har gjort det. Ibland kanske inte helt klockrent. 

Uppvärmningen: Två steg framåt, två steg bakåt. Det här var kanske inte helt intelligent men man måste börja någonstans. Efter jag snubblat runt vardagsrummet åtta varv och slagit lilltån i en tvåkiloshantel var jag så förbannad att håret nästan ändrade färg av blotta förskräckelsen. En idiot hade kunnat räkna ut att det inte skulle bli särskilt succéartat. Men jag försökte iallafall. Betyg: Minus två - helt jävla värdelöst

Det ofrivilliga testet: Tidig morgon. Ska lägga ner ugnspannkaka och sylt i två olika fryspåsar. Påse ett: check. Påse två: No check. Jag betvivlar att det var en påse överhuvudtaget. Jag var dock lite tålmodig, försökte upprepade gånger att få till förvaring till min lilla syltklick. Gnidande, gnuggande, bitande, blåsande, klippande...slutligen hot om våld. Men ICKE. Tio minuter senare fick jag åka iväg utan sylt. Redigt förbannad och till på köpet försenad. Betyg: Ett. Nästan helt värdelöst.

Kollektivtrafikstestet: SJ/Stockholms lokaltrafik. Det sägs ju att det här med att åka kollektivt inte bara är en pest värre än klamydia i halsen, det ska vara rejält tidsödande och stört omöjligt att komma genom med den psykiska hälsan i behåll. Redan i Väse annonserade tågvärdinnan att förseningar annalkades. Jag basunerade ut detta på Facebook, det är väl inte för inte som en bekant deklarerat att SJ AB blir Bajs baklänges. Två minuter senare rullade vi dock och väl framme i Stockholm var vi där två minuter innan utsatt tid!?! Sedan har vi Stockholmstrafiken. Men kommer man från Värmland där stadsbussar går en gång i halvtimmen och trafiken till den ondskefulla hålan aka Sunne går fem gånger per dag blir man inte direkt upprörd när det är sju minuter till nästa vagn till Hässelby strand eller Fruängen. Så sorry. Den som vill tjäna tålamod genom kollektivtrafik får nog bege sig till andra sträckor. Jag höll mig lugn som en fjällko.

Betyg: Tre. Jag upplevde ju ändå att storstadshetsande människor var stressade när de kastade sig hals över huvud för att hinna tågbyten för att tjäna två minuter. Så att jag inte anammade beteende måste ju ge några points?

Klättertestet: Jag är ingen modig tjej direkt. Jag är precis som det där lejonet i Trollkarlen från Oz, en riktig fegis som oftast kommer med dåliga ursäker för att både svettas och ge sig i kast med roliga strapatser. För mig är det oftast bara ett tillfälle i raden där jag kommer fega ur. Höjdrädd är jag givetvis. Och i dålig form. Lägg till vrickad fot, två onda knän och en knäckebrödsaxel så kan ni förstå att jag var ytterst tveksam till att ta mig an klätterväggen. Redan efter två steg ifrågasatte jag mitt eget förstånd. Efter sex meter smärtade fötterna. Efter tio meter var underarmarna brädhårda. Jag råkade kika ner och insåg att jag var ganska högt upp och lilla Hamid som säkrade kanske max väger 55 kilo, om ens det. Jag såg en syn hur jag rasar ner och han far uppför väggen som en liten vante och så blir jag känd över hela klätter-Sverige som den där dunderklumpen som rasade ner från Ödesstigen. Hamid försökte elda på mig men någonstans inombords började det gå upp för mig att jag inte skulle våga. Paniken hade redan tagit ett grepp om min hals och det blev svårare att andas, pulsen sprang ikapp med paniken i 160 km/h. Mina lår och vader var stumma och tårarna bultade bakom ögonlocken. Ja, jag vet. Jag är en fjant. Så ropar han Tänk på Facebook. Och som på beställning lyckas jag ta mig vidare efter att hängt kvar för kung och fosterland när kroppen återfick de sista krafterna som skulle ta mig vidare. Slutligen ser jag kanten, måloet, slutet! "Titta dig omkring" - 14 meter upp, inte en uns modigare egentligen men jävlar i det. Jag, förlorarnas drottning, har klarat mig igenom något, och något jobbigt dessutom. Snabbt som ögat börjar jag fira ner mig. Mina ben är spagetti och min hjärna mos men adrenalinkicken bär mig tre timmar framåt. 

Betyg: Fem. Kicken är oslagbar och för några sekunder var jag faktiskt oövervinnerlig.

Tänk om det fungerade så. En vända på Konsum så kan man införskaffa allt från självförtroende till envishet. Den höjdrädda köper ett piller hit, den mörkrädda köper ett piller dit. Allt kan ju köpas, i stort sett. Rakt in överst på min önskelista hamnar tålamod. Inget som jag är begåvad med. Nu, omedelbums och gärna i går ska saker ske. Basta! Men så funkar det ju inte. Livet innehåller ju faktiskt sävliga moment och då går det inte att göra annat än att? Ja just det. VÄNTA. Jag trummar med fingrarna. Stampar med fötterna. Biter ihop, tuggar snabbare, ältar, tjatar.

Som Freddie Mercury sjunger: I want it all, I want it now. Så är det. 

Därför kommer jag denna vecka ägna mig åt jakten på det försvunna tålamod. Det finns inte en sten i denna stad som jag inte kommer vända på. As God is my wittness. Jag ska finna det.

PS: kom gärna med tips, kära vänner. Jag är i stort behov.