Ibland får man ändå napp

Är det något jag har lärt mig de senaste två åren är det en sak. Om man aldrig fiskar kommer det aldrig nappa. Jag vet, det är så självklart att det nästan är dumt. Men jag har kommit på mig själv många gånger att jag står och väntar på att Mannen ska komma framspringande, sweep me off my feet och sen är det klappat och klart. Oftast blir man stående med armarna i kors över bröstet, lite förstrött sippande på en Raspberry Collins och så suck. Utan att tänka på det har man lika stark utstrålning som en kiwi, och vem dras till det egentligen? Dessutom överlämnar jag mig själv till någons öde. Nej, det gillas inte. ICKE!

Så mitt krabbfiskande på Västkusten kan verkligen liknas vid mitt berömda singelliv. Några lurade skiten ur mig och snodde betet, någon annan nappade inte överhuvudtaget, en tredje slank ur mitt grepp. Jag fick råd av två sjuåringar "Tina, du gör fel, du måste vara snabbare" och visst hade de rätt...till slut nappade det, bara jag var lite mer altert och vaken. Men det hade ju aldrig gått om jag satt mig med benen i kors och väntat på bättre tider. Krabbor kommer inte ramla från himlen rakt i min famn och definitivt inte intressanta karlar. För det är ju inte så att det råder någon brist på dem egentligen.

Etiketter: