den 25 maj 2010 klockan 22:06
Har ni inte sett sista Lost-avsnittet. Sluta läsa nu!
Kanske är jag en spoiler eller inte. Jag måste få skriva av mig.
Det har gått ungefär 24 timmar sedan jag såg det sista avsnittet.
Om nån skulle fråga mig "Hur slutade det?" (vilket en del också gjort) så kan jag inte svara.
Hur slutade det egentligen?
Vad var det som hände?
Nånstans i mitten av det 1 timme och 45 minuter långa avsnittet så tänkte jag "Nej, men va fan är det som händer" och anade att det skulle barka åt nåt håll som jag inte ville.
Jag fasade ju ett Dallas-slut.
Det blev ännu värre.
Jag börjar känna i min kropp att jag hypat detta alldeles osunt för mycket.
Men Lost har betytt så mycket för mig.
När den började sändas fanns en person i mitt liv som förvunnit ut. (Så länge har det pågått!)
Serien har helt blown my mind away.
Den har ju ALLT!
Jag har varit i upplösningstillstånd och skitförbannad om vart annat.
Men jag har drömt en massa konstigt om Lost och vaknat och varit skitarg.
Jag har varit helt knäckt. Inte "Buhu-oj-vad-mycket-jag-gråter"-knäckt, utan bara så jäkla besviken och ledsen och tom och förvirrad...
För jag fattade inte vad som hände.
Dog de allihopa?
Varför var rökmonstret och Jakob på ön egentligen?
Vad var egentligen ön?
Vilken verklighet var riktig?
OCH VARFÖR I HELA VÄRLDEN BLEV INTE KATE OCH SAWYER IHOP FÖR??????
Det hade varit bättre som de sprängt hela ön.
Att se sista scenerna och inte förstå nånting efter att ha följt en serie i SEX ÅR är inte optimalt.
Jag brukar ju älska filmer med oväntade slut och som är så knasiga att man inte fattar något. (Tänk David Lynch)
Men med Lost ville jag verkligen förstå. Och veta.
Dock har jag pratat med de få vänner som fortfarande har följt serien och då har det kännts lite bättre. Kanske fattar jag något mer...
Och det var ett inåt helvete snyggt slut. Och jag är ju extremt svag för cirkelkomposition.
Så minns ni allra första scenen i serien så vet ni på ett ungefär hur det slutade.
Så vila i frid, Lost - världens bästa tv-serie någonsin!
Jag kommer sakna dig nåt så fruktansvärt mycket och kommer aldrig komma en serie i samma liga som dig.
Etiketter: Lost, sorg, David Lynch, tv-serier