Vinkellös och skissartad

Hej då Vinkellös och Skissartad. Det blir inget långt avsked, jag är inte så bra på sånt. Istället säger jag hej igen Kulturkoftan!

Hej hallå.

Nu äre helg. Igår när jag och T åt indiskt, som vi alltid gör när vi har dejt, spottade jag Batman på andra långgatan. Jag blev helt till mig i trasorna och avvägde en springnota. Han bara gick där, kittad i hela Batmandräkten. Och då menar jag inte den där leksaksvarianten, utan en alldeles riktig läderdräkt. Jag började genast messa med min vän Sofia, som även hon är ett riktigt Batmanfan. Kan tilläggas att en av de finaste presenterna jag en gång fått är en liten Batmanfigur som hennes pappa hittade i ett flingpaket för några år sen.

Upprymd av detta köpte jag därför ett Batmanöverraskningsägg. Fick en skitful liten platt nyckelring i form av en väldigt skrynklig Batmanfigur. Nu hänger den på min nyckelknippa. T dömde den direkt : Nej, alltså den där kan du inte ha, den är ju helt... rynkig?
Nöden har ingen lag. Nu är jag hon med den fula nyckelringen.

I övrigt har jag spenderat helgen med att beta av mitt andra beroende; det  enorma berget av glansiga inredningsmagasin (samt köpt nya), druckit vin, provsuttit soffor, sparkat i snöhögar, köpt en kopp som kommer från Rörstrands Fika med farmor- serie, fyndat röda strumpbyxor på Beyond retro och fått en överraskningsfrukost (många överraskningar den här helgen) som jag också kallar för Gilmore Girls- frukost. Den går i princip ut på att man dricker obscena mänger kaffe tillsamman med små blåbärspannkakor och nybakta scones- och tittar på Gilmore samtidigt (till saken hör den att de i serien alltid äter såna här frukostar.)
Jag har ungefär en lika stark förkärlek för Batman som jag har till Lorelai och Rory Gilmore. Förövrigt ännu en grej jag delar med min vän Sofia.

Sofia finns på riktigt vill jag bara inflika. Hon är inte en låtsaskompis, utan en högst verklig, kär och nära vän som jag haft sen jag var pytteliten, och hon delar många av mina intressen. Som de ovannämnda, plus julmarknader, antikvariat, lösgodis, popmusik, Alice i underlandet, bio, allmänna livsanalyser, sjuk humor och god litteratur. Hon skriver även fantastiska bokrecensioner, som ni säkert vet om ni läser Magasin Vera.

Annat som har hänt i helgen är att två personer i min närhet har fått läsa de trettiosju första sidorna till mitt pågående manus och kommit med jättebra tips, råd och uppmuntran. Kan tilläggas att jag pillat med de här sidorna till förbannelse. Men nu. Tror äntligen, äntligen jag har hittat tonen och trådarna i berättelsen! Detta betyder ju också att jag måste införa en rutin där jag sitter med mitt manus lite mer än jag gjort under den här stressiga hösten.
Nu ska jag banne mig ro det här i hamn. Och hör sen.

Men först ska jag åka på studieresa till Norge. Med folkhögskolan. Till ett litet ställe som heter Ringsaker. Där ska vi gå på föreläsningar, träffa redaktörer å journalister, skriva reportage och gud vet vad. Kanske ska jag också åka till Oslo för att träffa den här tjejen.
I vanlig ordning är jag nervös inför att åka. Jag är ett sånt nervknippe. Jag vet inte ens vad det är att vara nervös för. Kanske är det alla de här avgångstiderna. Jag är inte ett fan av att resa helt enkelt, vart det än är. Älskar känslan av att vara på väg, den där rörelsen framåt, allt som liknar flykt. Men det där praktiska: packningen, tiderna etc. Ve och fasa! Det är ett under att jag överhuvudtaget har genomfört ett flertal längre tågluffer i mitt liv.

Men än så länge är det söndag. Och jag ska inte vara på plats på terminalen förrän fem i halv åtta imorgon. Med packning. Det ska nog gå den här gången också. 

Vi hörs i sinom tid.

Ååå. Det är såna här dagar jag önskar att jag inte skrev för skolan utan en fast arbetsgivare, hade ett eget kontor och lite fastare ramar. Istället blir allting en seg utdragen process med sovmorgon, lång frukost, rundor till tvättstugan och spotify/bloggar/kolla facebook. Och klockan tickar. Orden blir fel, stressen växer sig större och varför blir texten aldrig så bra som i mitt huvud? Känslan av att sitta här och leka journalist, och alla sjuttioelva intervjupersoner som undrar om de kan få se texten innan den går i tryck.  I tryck? "Försök att sälja in texten" säger lärarna till oss.
En gång i tiden  fanns mina texter i tidningar. Idag känner jag mig som en bluff. En som bara leker. Leker att jag är journalist. Och tar studielån för att leka.
Oh,  prestationsångest, min trognaste förföljare, vad jag avskyr dig. 

Belle & Sebastian är trivsamma ialla fall. Bedrägligt trivsamma.

Jag brukar använda den här rubriken när jag inte kommer på någon annan. Och när det är fredag förstås. Idag är det fredag. Och vi har eget arbete. Jag gillar det ordet; det är så fritt och härligt och betyder att man själv är kapabel till att lägga upp sitt arbete. Det är ju jag förstås. Jättebra. Jag planerar att börja arbeta klockan två.

Förövrigt har jag fått praktik! På Direktpress, en lokaltidning i Göteborg som ges ut varje vecka, i varje stadsdel. Jag har en bra känsla inför det, speciellt inför det faktum att jag kommer behandlas som en vanlig anställd med ett vanligt arbetsschema.

Men tills dess; Eget arbete.

Till syvende och sist. Kolla: ringen

Batman! Batman!

Imorgon bitti drar jag och T och hans föräldrar och syster plus sambo till Riga. Snälla svärfar bjuder på resa och lyxhotell och jag ska glömma allt vad praktikplatser och annat huvudbry heter, och bara svassa omkring i ett naivt moln av tankeoverksamhet.

Det är jag värd efter det här neurotiska skämtet till höstlov.

På återseende!

Vad tycker ni om "Fröken Duktig"-
är hon till någon nytta eller är hon bara en stresstjuv som förstör våra liv?

I mitt fall  är det hon som får saker att ske; tillexempel diskar diskberget, tar vitaminer, packar träningsväskan (även om inget av det här hänt på mycket länge). Men det är också hon som är dålig på att belöna, som alltid väntar sig bättre prestationer och som delar ut stressklumpar i magen för allt en normal människa inte hinner med därför att hon är en människa och inte en robot.

Såhär resonerade jag och Louise på facebook idag, angående mitt tidigare blogginlägg:

Louise: Hm, den där gilla-knappen är knepig alltså.. Lite som en smiley på fel ställe. Jag menar förstås inte att jag gillar att du är stressad, utan mer att jag förstår precis hur du känner dig. Jag vet också att det inte finns så många peppande ord som hjälper, ibland kan det rentav spä på stressen. Så jag håller mig bara till: Du är bra Sofia men har lite för höga krav på dig själv. Skala ned att göra listan och ta bara det allra viktigaste, praktiken och vårdcentralen förslagsvis. Vännerna kommer alltid att finnas kvar, det är det som lite är grejen med vänner serru :)

Sofia: Jag vet, jag har en väldigt envis fröken duktig i mig. jag vill sänka kraven, men jag vet inte hur man gör. Vet du? Berätta!

Louise: Nej jag vet inte, jag brukar mest lägga mig ned och känna mig värdelös när jag inte når upp till kraven jag ställer på mig själv. Och det min vän, är inte lösningen på problemet. Jag tror att lösningen är att låta sig själv känna sig duktig... även om man bara orkar ta itu med en eller två saker på den där milslånga listan man tenderar att bygga upp för sig själv. En dag när orken rinner på kanske man tar itu med några till. I övrigt tror jag att listorna är djävulens påfund om de inte handlar om att boosta sig själv med peppande ord och göromål. Annars, skit'it!

Sofia: Mina listor är mest mentala, jag har slutat skriva ner dem! (Förutom den här gången, när jag skrev den i bloggen) Det är också bra. När man skriver ner dem blir de så allvarliga. Idag är jag ganka nöjd: jag har sökt en praktikplats och träffat en vän, och det var kul. Så nu ska jag slappa. Jihaaa. Och ja, boosta är bra. Jag brukar göra segertecken.

Sofia: Och där svarade jag väl även på min egen fråga:) Målet är dock: all elak stress och höga krav ut ur systemet! Lagomkrav & god stress in.

Jag måste vara den enda i hela världen som blir stressad av att ha höstlov. Vad är det för fel på mig?
Tanken på på höstlovet var så ljuvlig. Jag skulle läsa böcker och sparka i höstlöv, skriva en bok i skenet av stearinljus. Verkligheten är en annan. Jag vaknar halv ett med en stressklump i magen. Det är något jag borde gjort som jag inte hunnit med!

Jag kollar "att göra- listan":

Träffa vänner jag inte hunnit träffa
Gå till Vårdcentralen och kolla varför jag är så himla yr
Blogga varje dag
Skriva en krönika som jag själv är nöjd med
Börja motionera
Läsa romaner
Skriva på bokmanuset
Fixa praktikplats

Och detta ska jag göra innan torsdag för då åker jag på weekend till Riga.

Det som stressar mig mest är att jag inte fått någon praktikplats ännu. GP tar bara in två stycken och de lyckliga tu är JMG-elever. Jag var ledsen i en kvart och arg i några dar och sen hittade jag en ny tidning. Så nu väntar jag på svar från den. Det är väldigt påfrestande. Tänk om ingen vill ha mig? Tänk om den här utbildningen bara var slöseri med tid? Kommer jag nånsin få ett jobb? Så snurrar det runt i huvudet på mig.

Det andra som stressar mig nu är min yrsel och att jag pågrund av den inte orkar motionera och att jag helst bara vill sova. Det tredje är att jag inte skriver på mitt manus. Det kommer aldrig bli klart. Och jag vill att det ska bli klart.

Det fjärde är att jag är en självfixerad gnällapa som borde ta sig själv på lite mindre allvar.

Det femte är att jag bloggar om det.

Det sjätte är att jag verkligen bara borde lägga mig ned på soffan och läsa en bok, alternativt ta en promenad.

Jag gör det nu. Vi hörs.

OBS! Detta är inte ett fiskande efter goda råd och medlidande eller allmänn pepp. Okej!




 

Min drömframtid är att arbeta inom kulturjournalistiken.

Punkt slut, rätt och slätt. Jag vill skriva bokrecensioner, göra författarporträtt och intervjua spännande kulturpersonligheter.
Och så vill jag bo kvar i Göteborg.

Jag vill, förutom detta, skriva egna böcker. Poesi, prosa och barnböcker.

Så är det. Men vägen dit. Den där vägen. Små steg när jag vill ta stora kliv.

Nu är det dags att söka praktik. Och då blir jag plötsligt förlamad av alla drömmar. All framtid som jag vill ha, som jag vill göra något av, alla drömmar som finns.

Praktiken börjar i februari. Jag har mejlat Göteborgs-Posten. Det var några dagar sen. Jag vet att jag snart måste ringa. Men det läskiga med det är att jag kan få ett nej. Och hur gör jag då?

Om någon på GP läser det här: pick me! Jag är snäll, kulturell, ganska rolig, helt okej smart, punktlig när det gäller och bra på att hålla deadlines. Jag kan stava för det mesta och jag jobbar gärna över när det kniper. Jag kan även springa ärenden och koka ert kaffe.

Säg ja.

Idag släpps Håkan Hellströms nya skiva " 2 steg från Paradise".

Jag är nu några spår in på skivan, men kan bara konstatera: tårar, eufori och ren och skär kärlek.

Idag är det tio år sen Hellström släppte debutalbumet "Känn ingen sorg för mig Göteborg", som var skivan som förändrade mitt liv. Japp så var det. Inget mer eller mindre. Det var då kickarna satte in. Det ärliga, nakna, brutala- det som kändes på riktigt. Och hoppet om något mer.

Jag minns speciellt hur vi som sjutton år stod på en av alla de villafester vi höll i debutalbumets ära, och höll om varandra och skrek rakt ut i en oförstående himmel: "Ta mig till kärlek, ta mig till dans, ge mig nåt som tar mig någonstans!"

Håkan visste allt det vi också visste, men inte kunde sätta ord på.

Kanske lyssnade himlen, kanske inte. Men som Håkan nu sjunger:

"Man måste dö några gånger innan man kan leva."

Och Håkan är kvar. Och vi med. Mer än någonsin.
 

Bara det att han sjunger om "Den unge Werthers lidanden"! Och Shelley! Bara det. Karln är litterär.

Jag skrev ett långt inlägg om ålder och om konsten att få stanna hemma själv en lördagkväll utan att få dåligt samvete. Sen bestämde sig mitt internet för att dö en liten stund och ta inlägget med sig. Så nu har jag två val:

1. Att skriva om hela inlägget.

2. Att ta det som ett tecken och gå och lägga mig.

Jag väljer att göra det senare.

Godnatt.