Vinkellös och skissartad

Tillbaka i livet igen, som det heter. Åker morgonspårvagn, går inte av vid sjukhuset, fortsätter vidare till stan. Byter till buss. Åker till skolan bakom fästningen, på kullen, bland bergen. Varje dag, hela dagar. Pratar, skrattar, skriver, frågar, diskuterar. Yttrar orden: "Jag vill gå till skolan!" när jag på torsdagen får feber, efter dagar av krasslighet som jag ignorerat. Ser film på film- komedier om kärlek och dramer om författare. Äter glass ur förpackningen som sig bör.

De senaste dagarna påminner om dagarna för ett år sen. Då all ork tog slut. Men nu, ett år senare, kryper det i kroppen, trots all feber. Vill ut i världen! Vill träffa människor. Utveckla mig och lära mig.

Jag läser min gamla journal. Jag kan verkligen inte förstå att den handlar om mig.

Det har gått ett år. Det gick fort. Men det gjorde sitt.

Att minnas: Vad man än känner så är det okej. Sorg går att lära sig att leva med, den kan få plats, ibland måste man stånga in den i sitt liv, ibland måste man maka runt lite, göra plats. Ibland är den inte alls så ond som man först trodde den skulle bli. Ibland ondare. Ibland dyker den upp i ens drömmar, påminner. Men den måste få vara som den är.

Kanske är mitt sätt att leva med känslospröt och tunn hud, och det måste få vara okej. Det finns en hel del i mitt liv som kanske inte kommer bli som jag har drömt om, som inte kommer lösa sig, men så är det ju i allas liv. Vem vet. Jag kan inte veta, men jag kan leva. Ändå. Så länge jag får.

Jag tänker på vad min gamla svenskalärare sa när vi tog studenten: Livet kanske inte blir vad ni har drömt om, men det kan bli ganska bra ändå. Jag fäste ingen uppmärksamhet vid vad hon sa då, jag skulle ju ut och ta världen med storm, det skulle vi ju alla. Men sen, när jag blev sjuk så kom hennes ord tillbaka. Själv var hon mycket sjuk i många år och dog bara för något år sen. Jag tror att hon vet vad hon pratade om.

Det kanske inte löser sig, men det kanske går ändå.

Imorgon ska jag hälsa på min farmor för att fira hennes födelsedag och kanske besöka fyren där farfar ristade in sitt namn.

Tiden fortsätter och vi med den.

När min farfar dog sommaren 2008 rasade min värld. På tre sekunder. Jag skämdes för det, minns jag. Att den sorgen inte fick finnas i så stora proportioner. En välbekant skam: jag får inte känna så mycket som jag gör, det passar sig inte. Man ska känna mer lagom.

Han var gammal. Det var väntat. Men för mig var han farfarpojken. Det eviga buset. För mig var han barndom och tummade böcker, fyrar och inristade stenar, äventyr och historier.

Jag fick inte veta att han varit sjuk i tio år. De ville inte oroa. Men jag kände det på mig. Sen 1997.
Och sörjde.

Även det var en skam. Alla verkade så ta det med ro. Jag och min pappa vid farfars grav, det stormade och vi fick inte ner ljuset i marken, det var för hård botten. Det regnade. Det var några månader efter hans död. Alla helgon kanske. Jag åkte tillbaka till Stockholm samma kväll. Läste muminbok för tröst. Hade 33 mmol/l i blodsocker, fast det visste jag inte då. Jobbade i skoaffär och läste till tenta och blev inlagd på sjukhus dagen efter. Ett halvår senare blev jag sjukskriven på heltid och fick medicin, terapi och gud vet allt. Gömde farfarsorgen, dödsorgen. Tills den exploderade ett tag senare, bara sådär, utan förvarning.

Jag jobbade i hemtjänsten när jag fick höra om farfar. Var tvungen att gå tillbaka efter telefonsamtalet, ta hand om en gammal man med dödsångest. Han skrek och jag släppte hans hand, rusade hem, gick över bron, till Kungsholmen. Tittade på himlen. Jätteblå, overkligt blå. Kom hem och sjönk ner på golvet där jag låg timmar och grät.

Sån var den, sorgen. Som jag skämdes över. Precis som jag skämdes över min sjukdom. Och sen min depression.

Nu skäms jag mest över mitt hjärta. Som har så svårt att glömma och gå vidare, och som vill vara fri samtidigt som det älskar. Som vill så mycket och vågar så lite. Men som alltid klappat hårt. Ska jag sluta skämmas? Kanske.

Idag tänker jag på min vän som för några dagar sen och utan förvarning förlorade sin far alldeles för tidigt. Jag vet inte hur hennes sorg ser ut. Kan inte föreställa mig. Kan bara känna hur hårt livet kan vara. Hur få ögonblick av lycka vi har och hur länge vi ska leva på dem. Hur mjuka och känslosamma vi borde vara och att vi inte borde skämmas för något.

Hjärtat klappar.

Och snart är hösten här. Vi måste ta hand om varandra och oss själva. Det vet vi någonstans.

Mumford & sons sjunger: Seems like all my bridges has been burned. 

Och: Oh tell me now, where was my fault
In loving you with my whole heart

En vän sa till mig: Vi har våra liv och allt som ska lösa sig gör det.

Jag önskar att jag trodde på det, men nej. Det gör jag inte.

Så gör man bäst i att bara hålla om och lyssna. Jag önskar att jag var hos dig nu, Sara. Jag kan inte förstå hur det känns, det är så ofattbart sorgligt. Att din pappa bara försvann. Din fina, roliga, snälla pappa. Det går inte. Jag önskar jag kunde krama om dig. Livet kan vara så grymt. Allt ter sig så ytligt och meningslöst och det enda jag kan tänka är att vi har varandra. En liten stund. En liten, liten stund.

Min vän Emma efterlyste en liten guide över mina loppisfavoriter i Göteborg, så här kommer en liten lista på marknader och butiker som jag brukar besöka. Dock är jag ganska kass på gatunamn. Håll till godo.

Erikshjälpen i Högsbo. Här fyndar jag böcker, retroklännningar, väskor, rörstrandsporslin för mycket billig peng.

Saronkyrkan. Poppis bland alla möjliga människor; från trendiga hipsters till barnfamiljer och äldre loppisproffs. Trångt, hysteriskt men gemytligt. Ett plus för billiga möbler och välsorterad vintagehörna.

Reningsborg, Frölunda. Stor lokal där man kan fynda äkta Chanelväskor för några hundralappar.

Emmaus vid Linnégatan och vid Backaplan. Två gedigna skattsamlingar där väskorna är lite dyrare, men där det också går att fynda om man har loppisradarn på i den lite mindre butiken och tid att leta i den stora lokalen på Hisingen. Ett plus för den gigantiska boksamlingen i den senare.

Myrorna vid Järntorget. Min favorit är översta våningen med alla färgglada klänningar. Ett paradis för en klänningsfantast med andra ord.

Sagobjörnen vid Stigbergstorget. Om man som jag samlar på gamla flickböcker som Lotta eller är ett fan av muminböcker, eller bara älskar barnböcker, bör man gå hit. Här finns allt.

Kommersen vid Masthuggstorget. Prylar, prylar och prylar. Riktig marknad där man bör kunna konsten att pruta. Det är alltid en upplevelse att gå hit. Kom tidigt dock.

När det kommer till butiker så måste jag tipsa om Evergreen Vintage, speciellt till er som gillar Old Touch i Stockholm. Den här lilla men välsorterade butiken är en lyxig fläkt av Paris, och har allt man kan önska av finare vintage.
Jag tycker också att man ska besöka Prickig Katt, framförallt för deras fantasifulla mormorsvind och varma atmosfär. När man är i krokarna bör man ta en sväng till Magasinsgatan och besöka Miss Ragtime där de har bra kvalité och lite dyrare märken och Pop Boutiqe för sextiotalsvibbar och riktig retrokänsla. Framförallt får ni inte missa Beyond Retro som huserar i Top Shop- butiken. Här finns, förutom stilig personal, klänningar från golv till tak. Och skor. Och väskor. Med mera, med mera.

Det var allt för den här gången! Har säkert glömt massor. Så hojta till om ni har fler tips.

Eder loppa

Tillbaka i regnet och fortfarande flyger jag omkring och försöker landa, efter en intensiv och spännande och händelserik tågluff i ett stekhett Europa. Tågen och haven och nya vännerna och kärleken och Italien, alltid Italien. Kaffet och språket och känslan av frihet i bröstet. Aldrig ångest i Italien. Kanske är det där jag hör hemma. Något inuti som alltid annars skaver bara lämnar mig när jag kommer dit. Vad kan det vara?

Sista veckorna innan livet sparkar igång igen efter mitt års sjukskrivning. Och jag antar att jag är på väg ut ur min långa depression, det sägs så. Så underligt det är. Att här har jag slipat mina vapen och gömt mig för världen så länge och nu ska jag ut. Jag är ute. Och jag är livrädd. Och förväntansfull. Jag vill så mycket. Det är så mycket jag har missat och inte orkat. Jag vill leva igen.

Jag tänkte skriva om resan. Och sommaren. Boken jag läst som förändrat mig: Erica Jong- "Rädd att flyga." Att det finns en obotlig längtan någonstans och att jag vill uppleva och ta för mig. Att jag inte orkar gömma mig längre. Allt jag vill skriva och älska.

Men fortfarande. Är jag inte riktigt frisk. Vet det innerst inne. Och så finns det den där sjukdomen som jag fått och som jag ska leva med men som jag fortfarande inte vet hur. Men som alla säger att det ska gå, det vet dom, de har sett andra göra det. Den där sjukdomen som jag fick, den där diabetesen, som jag fortfarande avskyr. Som jag gått i terapi för att acceptera. Och som rörde upp så mycket annat som jag trott mig gömt på säkra platser.

Hur jag blev ett kaos, så att jag inte ens vågade skriva om det här.
Om en depression som lamslog allt.

Hur jag varje dag lär mig att ta små steg framåt. Mot ett liv som ska gå att leva.

Och snart, skolan. Ett års journalistlinje. Rutiner och uppgifter och tidiga mornar och struktur. Utveckling hoppas jag.
Och skrivandet som fortsätter.

Och levandet.

Sara sa: skriv en blogg om depressionen. Men det vågade jag inte. Den var för nära, den var för hemlig.

Det finns en skam.

Nu tar jag semester för att förlusta mig i Europa ett slag.

På återseende i augusti!

Och jag vill inte alls gå och lägga mig. Så istället har jag rensat lägenheten från överflödiga ting, det vill säga mina loppisgrejer. Det blev för mycket. Fem kassar står nu i hallen med kläder, porslin och gud vet vad. Till och med burkar och koppar, vilka jag svurit på att aldrig göra mig av med. Jag känner mig renad. Balkongdörren öppen och kylig luft kring mina bara ben.

Tänker på mina vänner. De som inte bor här. Vänner i Stockholm och Karlstad. Jag saknar dem. Och jag som trodde jag lärt mig stänga av, att jag var bra på avsked och separation, har fattat att det är det sista jag är.

Jag har bara försökt spela tuff. Det gör man ju ibland.

Var i storstan. Fick lätt ångest av tunnelbana och tomma blickar. Men återigen; så mycket kärlek. Av mina vänner. Världens bästa kompisar. Jag skryter gärna.

Imorgon är det midsommar. Jag ska fira dem med nyare vänner. Som jag hoppas kan bli gamla vänner en dag. Och jag ska fira med min kärlek. Världens bästa kärlek.

Jag kan bara säga att jag rik. På människor som jag tycker om och som tycker om mig.

Inget mer kan jag begära.

Glad midsommar.

Jag har för mycket sol i ögonen just nu för att kunna skriva. Så jag bjuder på lite bilder. Som kontrast. Jag har levt i en reklamfilm för ung och lycklig den senaste tiden. Tänk Pripps Blå fast byt ut klippor mot storstad och här har ni mig: http://www.glamour.se/blogg/emma/

.

Är det just nu. Examen varvas med födelsedag och allting flyter och leker och jag börjar fundera. Hur länge till? Börjar nästan bli lite nervös att sommaren ska försvinna i en fest. Vill bromsa, ha tråkigt också, tänka, skriva, läsa. Men jag hinner inte, för det bubblar så mycket.

Och jag tänker att livet har en tendens att klumpa ihop sig. Att inte kunna sprida ut sig. När något dåligt och tråkigt händer så vill en massa dåligt och tråkigt vara med i samma gäng. Och likadant om något kul och bra inträffar, då kan man nästan vara säker på att det blir just kul och bra en stund framöver. Är det någon som vet varför livet beter sig så och om det finns något hemligt knep för att fördela saker och ting på ett smidigare sätt? Visst finns det alltid en sorg i skrattet och vice versa, men ändå. Det här systemet. När man känner till det vet man, att lyckan inte är början på ett lyckligt liv. Det är en stund. Kanske några till. Ingen varaktighet. Så heller inte för det sorgsna. Fast det känns så. Det här kommer aldrig gå över, det här är så starkt.

Den senaste månaden har jag förlovat mig, fått en skrivarlya, kommit in på min drömutbildning och blivit uppmärksammad för mitt skriveri. En enorm skillnad om man jämför med i höstas/vintras då jag låg i badkaret halva dagarna utan kraft och villja ta mig upp. Då när allt var svart. Inga nyanser.Tomt, tyst, svart. Och jag trodde nästan inte att jag fanns. Att jag aldrig skulle ta mig vidare. (Jag kommer skriva mer om det här någon dag, men inte än.) Från att vara ett osynligt spöke till att några månader senare hitta mitt namn och foto i tidningen. Det är så surrealistiskt alltihop.

De säger: det kommer att bli bättre, och man tänker att de ljuger. Efteråt inser man att de hade rätt.

Men trots allt, firandet och framgången, så släpper jag aldrig in lyckan ovisiterad. Det vågar jag inte. För har man varit i det svarta rummet får man en försiktighet. Att det närsomhelst kan vända. Men jag känner: jag är tacksam. För varje stund. Och kanske räcker det så länge. Jag lär mig att bli lyckligare. Allt går över. Om och om igen tills tiden tar slut och allt är färdigt.