Deadline, tvättid och Belle & Sebastian

Ååå. Det är såna här dagar jag önskar att jag inte skrev för skolan utan en fast arbetsgivare, hade ett eget kontor och lite fastare ramar. Istället blir allting en seg utdragen process med sovmorgon, lång frukost, rundor till tvättstugan och spotify/bloggar/kolla facebook. Och klockan tickar. Orden blir fel, stressen växer sig större och varför blir texten aldrig så bra som i mitt huvud? Känslan av att sitta här och leka journalist, och alla sjuttioelva intervjupersoner som undrar om de kan få se texten innan den går i tryck.  I tryck? "Försök att sälja in texten" säger lärarna till oss.
En gång i tiden  fanns mina texter i tidningar. Idag känner jag mig som en bluff. En som bara leker. Leker att jag är journalist. Och tar studielån för att leka.
Oh,  prestationsångest, min trognaste förföljare, vad jag avskyr dig. 

Belle & Sebastian är trivsamma ialla fall. Bedrägligt trivsamma.

Etiketter: Att leka att man är nåt