Idag släpps Håkan Hellströms nya skiva " 2 steg från Paradise".
Jag är nu några spår in på skivan, men kan bara konstatera: tårar, eufori och ren och skär kärlek.
Idag är det tio år sen Hellström släppte debutalbumet "Känn ingen sorg för mig Göteborg", som var skivan som förändrade mitt liv. Japp så var det. Inget mer eller mindre. Det var då kickarna satte in. Det ärliga, nakna, brutala- det som kändes på riktigt. Och hoppet om något mer.
Jag minns speciellt hur vi som sjutton år stod på en av alla de villafester vi höll i debutalbumets ära, och höll om varandra och skrek rakt ut i en oförstående himmel: "Ta mig till kärlek, ta mig till dans, ge mig nåt som tar mig någonstans!"
Håkan visste allt det vi också visste, men inte kunde sätta ord på.
Kanske lyssnade himlen, kanske inte. Men som Håkan nu sjunger:
"Man måste dö några gånger innan man kan leva."
Och Håkan är kvar. Och vi med. Mer än någonsin.
Bara det att han sjunger om "Den unge Werthers lidanden"! Och Shelley! Bara det. Karln är litterär.