Tillbaka i regnet och fortfarande flyger jag omkring och försöker landa, efter en intensiv och spännande och händelserik tågluff i ett stekhett Europa. Tågen och haven och nya vännerna och kärleken och Italien, alltid Italien. Kaffet och språket och känslan av frihet i bröstet. Aldrig ångest i Italien. Kanske är det där jag hör hemma. Något inuti som alltid annars skaver bara lämnar mig när jag kommer dit. Vad kan det vara?
Sista veckorna innan livet sparkar igång igen efter mitt års sjukskrivning. Och jag antar att jag är på väg ut ur min långa depression, det sägs så. Så underligt det är. Att här har jag slipat mina vapen och gömt mig för världen så länge och nu ska jag ut. Jag är ute. Och jag är livrädd. Och förväntansfull. Jag vill så mycket. Det är så mycket jag har missat och inte orkat. Jag vill leva igen.
Jag tänkte skriva om resan. Och sommaren. Boken jag läst som förändrat mig: Erica Jong- "Rädd att flyga." Att det finns en obotlig längtan någonstans och att jag vill uppleva och ta för mig. Att jag inte orkar gömma mig längre. Allt jag vill skriva och älska.
Men fortfarande. Är jag inte riktigt frisk. Vet det innerst inne. Och så finns det den där sjukdomen som jag fått och som jag ska leva med men som jag fortfarande inte vet hur. Men som alla säger att det ska gå, det vet dom, de har sett andra göra det. Den där sjukdomen som jag fick, den där diabetesen, som jag fortfarande avskyr. Som jag gått i terapi för att acceptera. Och som rörde upp så mycket annat som jag trott mig gömt på säkra platser.
Hur jag blev ett kaos, så att jag inte ens vågade skriva om det här.
Om en depression som lamslog allt.
Hur jag varje dag lär mig att ta små steg framåt. Mot ett liv som ska gå att leva.
Och snart, skolan. Ett års journalistlinje. Rutiner och uppgifter och tidiga mornar och struktur. Utveckling hoppas jag.
Och skrivandet som fortsätter.
Och levandet.
Sara sa: skriv en blogg om depressionen. Men det vågade jag inte. Den var för nära, den var för hemlig.
Det finns en skam.