Sökresultat

Vinkellös och skissartad

den 19 augusti 2010 klockan 13:55

Höstmelankoli en månad för tidigt


När min farfar dog sommaren 2008 rasade min värld. På tre sekunder. Jag skämdes för det, minns jag. Att den sorgen inte fick finnas i så stora proportioner. En välbekant skam: jag får inte känna så mycket som jag gör, det passar sig inte. Man ska känna mer lagom.

Han var gammal. Det var väntat. Men för mig var han farfarpojken. Det eviga buset. För mig var han barndom och tummade böcker, fyrar och inristade stenar, äventyr och historier.

Jag fick inte veta att han varit sjuk i tio år. De ville inte oroa. Men jag kände det på mig. Sen 1997.
Och sörjde.

Även det var en skam. Alla verkade så ta det med ro. Jag och min pappa vid farfars grav, det stormade och vi fick inte ner ljuset i marken, det var för hård botten. Det regnade. Det var några månader efter hans död. Alla helgon kanske. Jag åkte tillbaka till Stockholm samma kväll. Läste muminbok för tröst. Hade 33 mmol/l i blodsocker, fast det visste jag inte då. Jobbade i skoaffär och läste till tenta och blev inlagd på sjukhus dagen efter. Ett halvår senare blev jag sjukskriven på heltid och fick medicin, terapi och gud vet allt. Gömde farfarsorgen, dödsorgen. Tills den exploderade ett tag senare, bara sådär, utan förvarning.

Jag jobbade i hemtjänsten när jag fick höra om farfar. Var tvungen att gå tillbaka efter telefonsamtalet, ta hand om en gammal man med dödsångest. Han skrek och jag släppte hans hand, rusade hem, gick över bron, till Kungsholmen. Tittade på himlen. Jätteblå, overkligt blå. Kom hem och sjönk ner på golvet där jag låg timmar och grät.

Sån var den, sorgen. Som jag skämdes över. Precis som jag skämdes över min sjukdom. Och sen min depression.

Nu skäms jag mest över mitt hjärta. Som har så svårt att glömma och gå vidare, och som vill vara fri samtidigt som det älskar. Som vill så mycket och vågar så lite. Men som alltid klappat hårt. Ska jag sluta skämmas? Kanske.

Idag tänker jag på min vän som för några dagar sen och utan förvarning förlorade sin far alldeles för tidigt. Jag vet inte hur hennes sorg ser ut. Kan inte föreställa mig. Kan bara känna hur hårt livet kan vara. Hur få ögonblick av lycka vi har och hur länge vi ska leva på dem. Hur mjuka och känslosamma vi borde vara och att vi inte borde skämmas för något.

Hjärtat klappar.

Och snart är hösten här. Vi måste ta hand om varandra och oss själva. Det vet vi någonstans.

Mumford & sons sjunger: Seems like all my bridges has been burned. 

Och: Oh tell me now, where was my fault
In loving you with my whole heart

En vän sa till mig: Vi har våra liv och allt som ska lösa sig gör det.

Jag önskar att jag trodde på det, men nej. Det gör jag inte.

 

 

Etiketter: Hjärtat och hoppet och broar och förluster

Kommentarer

Sofia den 3 september 2010
Mikaela: Tack. Har gått och tänkt på din kommentar några dagar nu, bevarat den inuti och värmt mig med dina ord om inspiration och förståelse om sorgen och kraven och känslosamheten. Jag hoppas vi båda kommer till New Orleans. Kanske inte idag eller nästa vecka eller om ett år, men kanske ändå snart. Lycka till med dina val! Och fortsätt läs. Varm kram.
Mikaela den 30 augusti 2010
Åh, tänk om det mänskliga och de känslor som tillhör kunde få mer utrymme och mer legitimitet. Sorg, depression, nedstämdhet; tänk om allt kunde komma fram i ljuset och människor slapp skämmas för att inte må bra. En kollega till mig förlorade sin pappa för några månader sedan och han var tillbaka på jobbet tre dagar senare, överglad och försökte antagligen dölja sin sorg in i det sista. Jag anklagar honom inte. Jag vet precis hur det kan vara att visa sig själv och sin sorg och skrämma bort människor med detta. Dina texter inspirerar mig. Inte som en sorgesyster, utan som en styrka, att veta att det visst finns människor där ute som är känsliga, liksom jag. Min sorg handlar om att jag hela mitt liv har valt med in hjärna och efter mitt duktiga flicka-syndrom och inte med min magkänsla. Har alltid varit känslig för stämningar, människor, relationer. Nu sitter jag här med en fin pol mag-examen, internationell erfarenhet och ett fint och välbetalt jobb, men sorgen har aldrig varit större än nu. Jag kvävs och är på väg in i den så kallade väggen. Vill bryta upp, men hur göra. Hela vårt samhälle genomsyras av jakt på status. Besökte en god vän i New Orleans i somras, livet där helade mig. Alla konstiga, oanpassade och kreative människor helade min själ. Nu tillbaka i vardagen, måste för en gångs skull välja med magen. Jag har läst din blogg länge och du har alltid inspirerat lika mycket. Jag hoppas att du alltid kommer ha styrka att vara dig själv och känna det du känner. vad det än är.
Sofia den 20 augusti 2010
Svar: Tack för era kommentarer! Tina: Man måste försöka, jag tänker på det som finns i ens liv, som man inte vet om man bara stilla ska acceptera, eller om man ska stånga sig emot. Men det där försöket. Att göra sitt bästa kanske, veta att man har gjort det. Döden kommer ju. Förr eller senare. Svårt att skriva om det utan att komma med slitna ord. Först nu kan jag tänka på min farfar utan att gråta. Men att min farmor och mina föräldrar ska dö kan jag inte ens nudda i tanken. Vi får se hur det blir den dagen. Man vet aldrig hur man ska reagera, svårast är bara att reagera som man gör, att acceptera det, att inte skämmas, tror jag. Marie: Jag tänker mycket på skam, varför vi skäms och vad det gör för nytta, och att den känslan ligger för mig så nära till hands. Alla sätt att sörja är sanna tänker jag. Det finns ingen regelbok eller måttstock ju. Man får känna vad man känner och det måste jag lära mig. Kim: Tiden läker och det löser sig. Men att allting i ens liv ska lösa sig, gör det det? Kanske spelar det ingen roll. Sofia: Vackert. Så kan det ju också se ut! Sån kan sorgen också vara. Den kan få plats i livet. Han sitter där med din farmor och dricker vin och tiden fortsätter för dig i en lugn saknad. Kram.
Sofia den 20 augusti 2010
Propotionerna. Min pappa dog i våras. Jag trodde att världen skulle försvinna under fötterna, att jag skulle bli en gråtande boll på golvet, så som du med din farfar. Men det blev jag inte. Jag grät men gick inte sönder i trasor. Det gjorde ont men jag dog inte. Nu saknar jag, och sörjer men lever ändå. Och skrattar varje dag. Jag var pappas flicka. Och trodde att jag skulle dö om han gjorde det. Men nu har han det bättre än han hade sitt sista halvår. Han dricker vin med farmor i en syrénberså och jag är hel. Jag har skämts för att jag inte blev helt förstörd, för att den första intensiva sorgen la sig och en lugn saknad tog över. Jag måste minnas att min kärlek till honom inte mäts i tårar. Det är svårt ibland. Väldigt fin text, Sofia :)
Kim den 20 augusti 2010
Jag tror på det. Att det löser sig. Det kanske inte är bra lösningar, men det löser sig till sist. Det måste det göra. Jag har just haft en nära-någon-nära-anhörigs-död-upplevelse och har tusen känslor som rusar runt i kroppen och inte vet var de ska ta vägen. Det måste lösa sig på endera sättet.
marie den 19 augusti 2010
det där med skam. Vi är väl rätt bra på det allihopa. Men när jag läser din text tänker jag (min favvofråga) för vem? För vem skäms man? Fin text. Puss. ps. mitt ordverifieringsord är queer :)
Tina den 19 augusti 2010
Jag känner igen det där, att det finns proportioner för allt. Hur mycket det passar att sörja en vän, en bekant, en farfar eller en far. Men precis som att det är orättvist att en ung människa rycks bort, kan det känns precis lika orättvis att se någon tyna bort inför ens ögon. Trots att kanske avståndet till vägs ände är närmre, mer naturligt och vägen dit kantats av mycket vackert. När de nära är på väg att försvinna är det ingen tröst alls faktiskt. Allt som ska lösa sig kanske inte gör det, men vi måste likväl försöka. kram på dig!
Kommentar*:  
Namn*:  
Webbadress:
Ordverifiering*: