Mot fyren

Att minnas: Vad man än känner så är det okej. Sorg går att lära sig att leva med, den kan få plats, ibland måste man stånga in den i sitt liv, ibland måste man maka runt lite, göra plats. Ibland är den inte alls så ond som man först trodde den skulle bli. Ibland ondare. Ibland dyker den upp i ens drömmar, påminner. Men den måste få vara som den är.

Kanske är mitt sätt att leva med känslospröt och tunn hud, och det måste få vara okej. Det finns en hel del i mitt liv som kanske inte kommer bli som jag har drömt om, som inte kommer lösa sig, men så är det ju i allas liv. Vem vet. Jag kan inte veta, men jag kan leva. Ändå. Så länge jag får.

Jag tänker på vad min gamla svenskalärare sa när vi tog studenten: Livet kanske inte blir vad ni har drömt om, men det kan bli ganska bra ändå. Jag fäste ingen uppmärksamhet vid vad hon sa då, jag skulle ju ut och ta världen med storm, det skulle vi ju alla. Men sen, när jag blev sjuk så kom hennes ord tillbaka. Själv var hon mycket sjuk i många år och dog bara för något år sen. Jag tror att hon vet vad hon pratade om.

Det kanske inte löser sig, men det kanske går ändå.

Imorgon ska jag hälsa på min farmor för att fira hennes födelsedag och kanske besöka fyren där farfar ristade in sitt namn.

Tiden fortsätter och vi med den.

Etiketter: Så gott som