När inga ord räcker till

Så gör man bäst i att bara hålla om och lyssna. Jag önskar att jag var hos dig nu, Sara. Jag kan inte förstå hur det känns, det är så ofattbart sorgligt. Att din pappa bara försvann. Din fina, roliga, snälla pappa. Det går inte. Jag önskar jag kunde krama om dig. Livet kan vara så grymt. Allt ter sig så ytligt och meningslöst och det enda jag kan tänka är att vi har varandra. En liten stund. En liten, liten stund.

Etiketter: Sorg