Så mycket firande

Är det just nu. Examen varvas med födelsedag och allting flyter och leker och jag börjar fundera. Hur länge till? Börjar nästan bli lite nervös att sommaren ska försvinna i en fest. Vill bromsa, ha tråkigt också, tänka, skriva, läsa. Men jag hinner inte, för det bubblar så mycket.

Och jag tänker att livet har en tendens att klumpa ihop sig. Att inte kunna sprida ut sig. När något dåligt och tråkigt händer så vill en massa dåligt och tråkigt vara med i samma gäng. Och likadant om något kul och bra inträffar, då kan man nästan vara säker på att det blir just kul och bra en stund framöver. Är det någon som vet varför livet beter sig så och om det finns något hemligt knep för att fördela saker och ting på ett smidigare sätt? Visst finns det alltid en sorg i skrattet och vice versa, men ändå. Det här systemet. När man känner till det vet man, att lyckan inte är början på ett lyckligt liv. Det är en stund. Kanske några till. Ingen varaktighet. Så heller inte för det sorgsna. Fast det känns så. Det här kommer aldrig gå över, det här är så starkt.

Den senaste månaden har jag förlovat mig, fått en skrivarlya, kommit in på min drömutbildning och blivit uppmärksammad för mitt skriveri. En enorm skillnad om man jämför med i höstas/vintras då jag låg i badkaret halva dagarna utan kraft och villja ta mig upp. Då när allt var svart. Inga nyanser.Tomt, tyst, svart. Och jag trodde nästan inte att jag fanns. Att jag aldrig skulle ta mig vidare. (Jag kommer skriva mer om det här någon dag, men inte än.) Från att vara ett osynligt spöke till att några månader senare hitta mitt namn och foto i tidningen. Det är så surrealistiskt alltihop.

De säger: det kommer att bli bättre, och man tänker att de ljuger. Efteråt inser man att de hade rätt.

Men trots allt, firandet och framgången, så släpper jag aldrig in lyckan ovisiterad. Det vågar jag inte. För har man varit i det svarta rummet får man en försiktighet. Att det närsomhelst kan vända. Men jag känner: jag är tacksam. För varje stund. Och kanske räcker det så länge. Jag lär mig att bli lyckligare. Allt går över. Om och om igen tills tiden tar slut och allt är färdigt.

Etiketter: LIVET OCH DÖDEN OCH ALLT DÄREMELLAN