Bok: En bok att välkomna vintern och snön med
Joyce Carol Oates har skrivit sjukt många böcker. En del mottas med jubel och applåder, medan andra behandlas med en axelryckning och en gäspning. När jag läser Lilla himlafågel är det verkligen inte läge för det sistnämnda.
Lilla himlafågel utspelar sig i den påhittade amerikanska staden Sparta, där Zoe Kruller hittas brutalt mördad i sin säng. Polisen förhör både Zoes före detta man Delray Kruller och hennes älskare Eddy Diehl, men ingen av dem kan bindas till dådet. Eftersom de aldrig officiellt blir misstänkta kan de aldrig bli officiellt rentvådda, och männen och deras familjer får därmed leva med småstadsstigmat där likhetstecken sätts mellan sanning och det man tror har hänt. Aaron Kruller och Krista Diehl, barnen till dessa män, utgör berättelsens perspektiv.
Aaron är vid 14 års ålder den som hittar sin mamma när hon har mördats, och hans liv efter det blir en kamp. För att klara sig i den lilla staden blir han Krull, en svårmodig grottmänniskeliknande bråkstake som det är bäst att lämna i fred. Ingen ifrågasätter hans beteende, utan ser det som självklart med tanke på den mördade mamman, den alkoholiserade pappan, och naturligtvis indianblodet han fått från pappans släkt.
Krista befinner sig också i en svår sits. Hon far illa av att vara ”Eddy Diehls dotter”, och att därmed aldrig bli kvitt det fruktansvärda som hände. Krista och Aaron känner båda av det starka sambandet dem emellan, och däri ligger bokens verkliga magi. Oates beskriver friktionen, dragningen och besattheten mellan dem på ett sätt som verkligen drabbar mig, och detta trots att de två knappt träffas under bokens gång.
Boken är inte vad jag skulle kalla för svår, men att läsa den är ändå en ansträngning. Berättarperspektiven skiftar snabbt, och min tidsuppfattning sätts konstant på prov genom tvära och häftiga kast mellan då, nu, sen. Att försöka få rätsida på var man befinner sig och vad man har läst är lite som att försöka förstå en dröm medan man befinner sig mitt uppe i den.
Vissa saker är jag en sucker för: grekiska referenser (hallå, Sparta), storslagna skildringar av små städer (särskilt amerikanska sådana) där lösa rykten blir vedertagna sanningar, skiftande berättarsätt, att bli tilltalad av berättaren, och framför allt mörka historier där författaren verkligen bemästrar konsten att berätta dem. Det var alltså aldrig fråga om att jag inte skulle gilla den här boken. Det finns enormt mycket att fördjupa sig i om man vill, särskilt från en feministisk synvinkel, och jag inte tänka mig en bättre bok att välkomna vinter och snö med. Låt den komma, låt den falla.
Lilla himlafågel – Joyce Carol Oates
Albert Bonniers förlag
Översättning: Ulla Danielsson
Sofia Sundqvist
sofia.sundqvist@magasinvera.se