Bok: Hungerflickan saknar luft

Hungerflickan – Hillevi Wahl
Norstedts

Hillevi Wahls Kärleksbarnet som kom för några år sedan var en skildring av uppväxten i en familj där arvegodset är missbruk och dysfunktionalitet.Kärleksbarnets huvudperson Irmeli har i nysläppta Hungerflickan blivit några år äldre, och hon kan fortfarande inte göra sig fri från arvet utan börjar nu kultivera sitt eget missbruk.

I Hungerflickan börjar Irmeli gymnasiet och får sin första kompis. När vänskapen gör henne besviken åker hon på utbytesår till USA, där ätstörningarna hon burit på sedan tidigare slår ut i full blom. Precis som hon alltid har varit hemma i Sverige är hon även i USA mest till besvär för andra, och ensamheten och utsattheten leder till hetsätning och bulimi. Och detta skildras i minsta detalj: läsaren vet lika mycket som Irmeli själv om precis hur mycket hon har ätit, hur mycket hon har kräkts upp, och i vilken form det kom. Ingenting censureras, och det blir en öppen dörr för läsaren till Irmelis skam över sitt beteende.

Utöver den osminkade bild som ges av bulimi är det inte särskilt mycket jag uppskattar i Hungerflickan. Boken blir onödigt blödig, och onödigt är det eftersom ämnena som behandlas är sorgliga nog i sig själva utan att behöva särskilt mycket dressing. Till exempel envisas Irmelis mamma med att ställa en bäddsoffa i hennes rum, så att de som kommer och hälsar på har någonstans att sitta, även om Irmeli aldrig får några besökare: ”Men soffan stod tom, ingen mer än jag kom och satt i den. Det var bara jag. Jag och mina böcker. Min flykt från verkligheten, från ensamheten.” Och stora delar av boken känns mest som en variation av den meningen. Irmeli är ensam, Irmeli mår dåligt. Irmeli är kanske inte ensam, men Irmeli mår fortfarande dåligt.

För det är inte så att hon inte kan få vänner, det är bara det att alla människor förr eller senare gör henne besviken. Det gör att jag som läsare får känslan av att jag inte får tycka något annat än synd om henne, för då blir även jag någon som sviker henne. Det ger en instängd läsupplevelse som gör att jag i stället blir irriterad på Irmeli och följaktligen känner mig småelak, och det är inte en känsla jag uppskattar. Kanske är det meningen att jag ska känna mig så? Måste jag känna så för att kunna identifiera mig i karaktärernas upplevelse av Irmeli? Hur det än är med det tycker jag inte alls om det, och om det var målet bör det ha funnits en mindre frustrerande väg dit.

Vidare känns det här som en bok jag har läst förut. Ingen särskild enskild bok kanske, men jag känner definitivt igen mig i området. Med tanke på att missbruk och ensamhet länge har varit tacksamma ämnen och de senaste årens flodvåg av pappaböcker är det inte konstigt att det känns bekant. Och de är alla viktiga ämnen som är värda vår uppmärksamhet. Jag saknar bara lite luft i Hungerflickan. Lite humor glimtar till ibland, men skulle behöva få större plats. Wahl lägger ibland in låttexter här och där, men det är avbrott som känns lite för konstlade för att ha någon större effekt på mig som läsare. Kort sagt hade Hungerflickan behövt mer än en hjärtslitande historia och inslag av The Mamas and the Papas för att bli en underbar bok.

Sofia Sundqvist