Bok: Inte tillräckligt urballad
Stolthet och fördom och zombier är precis vad titeln säger: Jane Austens Stolthet och fördom med zombier tillagda av Seth Grahame-Smith. Varken mer eller mindre. Ändå är jag förvirrad när jag läst ut den. Hur är detta möjligt?
Innan jag går in på vad som förbryllar mig med den här romanen är det kanske bäst att säga att Stolthet och fördom är den bok jag har läst överlägset flest gånger. Men det sägs ju att man ska döda sina älsklingar, eller som i det här fallet: döda dem och äta deras hjärnor. Efter en titt på den vansinnigt roliga framsidan förväntade jag mig därför att få ut en kul och intressant läsupplevelse av den, möjliggjord av till synes oförenliga kontraster i form av hjärntörstande zombier på ena sidan och Mr. Darcy och gänget på den andra.
Jag tänkte mig Stolthet och fördom möter Shaun of the Dead. Till viss del får jag förvisso det också; exempelvis har systrarna Bennet i den här versionen tränats i krigskonst av en Shaolin-mästare i Kina, och har svurit en ed att försvara Hertfordshire tills de är ”döda, lama eller har ingått äktenskap.” Den gamla haggan Lady Catherine är i Grahame-Smiths roman fortfarande en gammal hagga, men har här en privat ninjastab, och är själv en krigare av högsta rang. Dessutom har Charlotte Lucas fått en betydligt intressantare storyline än i originalet, där hon mest framkallar gäspningar och en stark vilja att komma till en sida där hon inte är med.
I avsaknad av fler intressanta vändningar som i fallet Charlotte Lucas har jag med stora förhoppningar sökt efter språklig finess och ren underhållning. Jag har dock funnit ganska lite. Mycket av Austens kvickhet och skarpsinne är borta, förutom där texten är kvar i original. Stolthet och fördom och zombier är heller inte särskilt underhållande, och jag hänger upp mig för mycket på bristande logik för att kunna uppskatta de mer vågade skämten som Grahame-Smith har slängt in.
Att de kvinnliga karaktärerna är allt annat än passiva är den här bokens stora behållning, ända tills det blir tydligt att de faktiskt slutar kriga när de gifter sig, vilket inte männen gör. What is up with that? Det är tämligen otroligt att engelska kvinnor på sent 1700-tal skulle ha krigat mot zombier alls, men när Grahame-Smith låter dem göra det (och dessutom med bravur) tycker jag gott att han kunde ha låtit bli att göra slut på det i och med ett äktenskap.
Och det här är symptomatiskt för det jag upplever som bokens problem i stort. Om man ska balla ur så ska man väl verkligen balla ur? Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men det är för mycket Stolthet och fördom och för lite zombier. Jag upplever det som att de två aldrig riktigt förenas utan snarare flyter ovanpå varandra, vilket gör att den tidigare nämnda kontrasten aldrig blir spännande utan bara uppenbar.
Sofia Sundqvist