Film: En blodig hyllning till superhjältarna

Kick-Ass
Regi: Matthew Vaughn
Betyg: 4
Spindelmannen kan slänga sig i väggen och Stålmannen kan gå i pension - det finns en ny sheriff i stan och han heter Kick-Ass. På dagarna går han på stadens gator som en vanlig töntig tonårsman Dave (spelad av sötnöten Aaron Johnson) som är hemligt kär i Katie (Lyndsy Fonseca) och drömmer om att vara en superhjälte. På kvällarna försöker han göra New York till en säkrare plats i en grön våtdräkt och med karatepinnar som 80-talet glömde. Till en början går det inte så bra utan det är snarare hans egen rumpa som får spö än bovarnas. Men snart visar det sig att han inte är ensam superhjälte.
Batmankopian Big Daddy (en efterlängtad Nicholas Cage) och Hitgirl sluter upp vid hans sida för att bekämpa maffioson Frank D’Amico. Kick-Ass i all ära, men det är Hitgirl (13-åriga Chloe Moretz) som gör filmen. Jag har sällan skådat en så überball kvinnlig superhjälte sedan… ja, Nikita. Och hon är inte ens en superhjälte! Hitgirl levererar one-liners efter one-liners och man häpnar hur cool en liten tjej som knappt är torr bakom öronen kan vara.

Karaktären Hit-girl imponerar på Magasin Veras recensent.
Kick-Ass är en hyllningsfilm till alla superhjältar, men skruvar upp volymen till max och ingjuter nytt välbehövligt blod i superhjältegenren. Så mycket nytt blod att det stänker och flödar. Att överdrifter berikar språket brukar det ju så fint heta och det är verkligen överdrivelserna som berikar denna film. Till slut ballar det ur till en fullständig orgie i visuell snygghet.
Men Kick-Ass är också en smart film med fantastiska referenser till populärkultur. Den är subtilt rolig på ett fyndigt sätt som får mig att gapskratta redan efter fem minuter. Som när Kick-Ass vid en näradödenupplevelse inser att han inte ska få veta hur det slutar i tv-serien Lost. Eller Taxi driver-pastichen ”Are you talking to me?” framför en spegel.
Då smälter mitt cyniska hjärta. Kanske för att jag inte förväntade mig så mycket kärlek i alla dess former av en superhjältefilm.
Vera Sjöblom