Film: Nyinspelning med noll känsla för skräck och effekter
Terror på Elm Street
Regi: Samuel Bayer
Betyg: 1
1984 är inte bara en bok och det år Magasin Veras filmrecensent föddes. Det var inte bara då Yvonne Ryding var vackrast i hela universum och tre bröder med gyllene skor tog Europa med storm.
Då hade även den klassiska slasherrullen Terror på Elm Street premiär, signerad mästaren av skräck: Wes Craven. Filmen introducerade inte bara en ny superstjärna (Johnny Depp) utan sjösatte även kungen av alla filmmördare: Freddy Kreuger (som då spelades av fantasiska Robert Englund.) Han invaderade dina drömmar med sina brännskador, slokhatt och knivar till fingrar och gjorde miljontals med tonåringar sömnlösa av skräck.
Den nya Terror på Elm Street innehåller allt en dålig nyinspelning kan tänkas ha: Okända, dåliga skådespelare som spelar stereotyper man inte kunde bry sig något mindre om vad som ska hända med, meningar som ”Jag är så rädd” upprepade 100 gånger och ett försök till snygga effekter. Vänta er alltså ingen ny Johnny Depp då denna film mest är ett uppsamlingsheat för B-skådisar från diverse tv-serier.
Handlingen består av några amerikanska highschoolungdomar (såklart) i förorten Springwood som har sömnproblem då de drömmer mardrömmar om en otäck man och sedan dör de som flugor. Men först är de naturligtvis så där dumma som bara tonåringar i amerikanska slasherfilmer kan vara. Som att gå upp ensam på vindar mitt i natten och ropa ”Hallå, är någon där?”. Och sedan regnar det läskigt.
Nyinspelningen når inte ens upp till fotknölarna av originalets finess. Känslan av att vara otrygg när man sover och vad som händer med ett övertrött psyke skulle man kunna göra världsledande psykologisk skräck av. Istället fläskar man på med ljud och ljus för att varken manus eller skådespelarprestationer håller.
Visst finns det några typiska skrämselmoment, men jag är härdad och gäspar mig igenom detta sömnmedel och räknar ut slutet som andra räknar får. 1984 må ha varit ett kanonår, men 2010 är året då det läskigaste i en skräckfilm är en sax i ögat.
Vera Sjöblom