Flummigt dravel med Björn Ranelid-wannabe

Änglavakt
Regi: Johan Brisinger
Betyg: 2
Cecilia (Scorupco) och Ernst (Nyqvist) lever ett vanligt medelklassliv och har allt som kan kännetecknas som lycka; Ett fint hus, välbetalda jobb, fina vänner och sin välartade son Alexander. Men allt rämnar den dagen Alexander är med om en olycka och hamnar i koma. Då sätts deras relation till varandra verkligen på prov. Men som en räddande ängel kommer den franska Walter in i deras liv av ingen annan orsak än att han vill hjälpa till.
Resten av filmen är bara en lång transportsträcka av långsamt flummigt dravel. Det är snack om ödet och om saker och ting är förutbestämt här i livet. Eller finns någonting mer, någonting som vi inte förstår?
Filmen innehåller många uppenbara liknelser. Att livet är som en flaska dyrt vin, att det inte smakar lika gott utan en fin etikett. Att livet är som ett spel, satsar man inte så vinner man inget.
Stundtals känns filmen som svensk B-variant av klassikern Livet är underbart där James Stewart inser meningen med livet efter att ha plågats av sin skyddsängel. Änglavakt är en sorglig historia, men den är inte så pass trovärdigt mellan produktplaceringarna och flumflummet att man verkligen blir berörd.
Det är dock spännande att en svensk film helt omotiverat tar in en fransk skådespelare (etablerade Tchéky Karyo) i rollen som Walter. Vill regissören säga att fransmän är bättre på att leva sina liv fullt ut än vad svenskar är? Själva karaktären Walter är något av en Björn Ranelid-wannabe. Eller vad sägs om meningar som ” I ditt bröst finns ditt ödes stjärna” som droppas i tid och otid?
Änglavakt är en filosofisk film. Och det är svårt att kritisera filosofi eftersom alla människor tror på olika saker. Vissa kanske tror på änglar och övernaturliga ting, medan andra tror på slumpen. Jag tror på ordet flopp och att svensk film behöver skärpa till sig.
Vera Sjöblom