Ingen fullträff för Alice i underlandet
Regi: Tim Burton
Betyg: 3 av 5
Lewis Carrolls böcker om Alice i underlandet har filmatiserats ett antal gånger genom åren. Mest känd är kanske den tecknade Disneyfilmen från 1951. Nu gör Disney ett nytt försök och vem är då bättre lämpad att ta sig an detta än regissören Tim Burton? Han har tidigare gjort bland annat Edward Scissorhand och Kalle och Chokladfabriken, gärna i samarbete med Johnny Depp och frugan Helena Bonham Carter. Så även denna gång.
Filmen tar sin början i den engelska aristokratins 1800-tal. Alice (spelad av Mia Wasikowska) vill helst leva sitt eget liv utan alla påtvingade måsten. Då en man Alice inte vill gifta sig med friar på en fest, flyr hon efter en stressad kanin med klocka och faller ner i ett hål i marken.
Där den riktiga världen är tillknäppt och full av konventioner är Underlandet en frizon där inget riktigt är som det ska. Där väntar en kavalkad av knäppa karaktärer som tvillingarna Tweedledee och Tweedledum, Hattmakaren och den osynliga katten. Det visar sig att alla figurer i Underlandet har väntat på Alice i förhoppningen att hon ska rädda dem undan den grymma Röda drottningen som styr landet med järnhand. För att göra detta måste Alice döda monsterdraken Jabberwacky, så att den Vita drottningen får tillbaka sin tron.
Jag brukar gilla det som är knasigt, men har extremt svårt för Disneys tecknade version. Tim Burtons tar det hela ett steg längre och det blir så psykedeliskt och surrealistiskt att knasregissören nummer ett, David Lynch, skulle bli förvirrad. Det finns förmodligen någon slags logik även om det är svårt att hänga med bland alla konstiga namn och varelser.
Man skulle kunna tro att Alice i underlandet är en metafor för något annat. En satir på aristokratin, vilket den ibland också är. Men för det mesta är filmen bara en klassisk saga mellan gott och ont. Stundtals en väldigt storslagen och vacker sådan. Kostymerna är fantastiska och de dataanimerade effekterna är som vanligt i världsklass när det gäller Tim Burton.
Johnny Depp som Hattmakaren och hans hittepå-språk är dock filmens stora behållning. Citat som ”du har förlorat din myckenhet” är väl värt att tänka på. Depp levererar alltid och stjäl all uppmärksamhet så fort han visar sig på bioduken.
Det finns en anledning till varför det finns en filmversion med svenskt tal. Det är en barnfilm. Trots att den ibland är ganska hemsk och otäck för de allra minsta. Historien känns något utdragen med sina 108 minuter, men kanske är den snäppet lite häftigare i 3D.
Vera Sjöblom