Krönika: Om hon slutar skratta ställer jag till med bokbål

Jag är en moster. Min systerdotter Kerstin är två år gammal, och det kan mycket väl vara så att hon är världsbäst. Som vilken normal moster som helst vill jag självklart att tösen ska ha samma intressen som jag, vilket innebär att jag ger henne böcker så fort jag får chansen.

Eftersom jag själv är fullt övertygad om att min självbild hade varit i betydligt bättre skick utan överdosen av Francine Pascals böcker om tvillingarna Jessica och Elisabeth under mina uppväxtår försöker jag tänka noga på vad jag ger henne, och det brukar gå bra att navigera butikerna utan att krocka med isberg av föråldrade könsroller och överdidaktiska böcker.

Jag trodde nästan att det inte längre fanns sådana grund att gå på. Ack så fel jag hade. För där bland Paddington och Mumin låg ett sjöodjur som bara väntade på att sänka min genusoptimistiska jolle: Hur man blir en prinsessa. Boken är skenskriven av fiktiva Lady Twinklestern, som enligt uppgift från den riktiga författaren har dragit sig tillbaka från sitt arbete på en finishing school där unga damer får lära sig livsviktiga färdigheter som det rätta sättet att arrangera blommor och gå ur en sportbil.

I boken får man i denna anda veta att man inte ska vara arrogant (vilket jag håller med om, men det bör väl inte vara prinsessor förbehållet att inte vara?), och att tjejer kan undvika att hamna på avbytarbänken i sportsliga sammanhang genom att i stället ägna sig åt yoga, ridning och balett. Yoga, ridning och balett är på intet vis sämre sporter att ägna sig åt än till exempel fotboll och hockey, det är helt enkelt himla fräckt av den fiktiva engelska tanten att anta att tjejer automatiskt skulle hamna just på avbytarbänken.

Det allra värsta i boken är dock tipset som ges för hur prinsessor skrattar på rätt sätt. Man ska nämligen aldrig kasta huvudet bakåt och gapskratta, utan i stället öva på ett melodiskt klingande skratt på samma sätt som när man övar sångskalor. Jo jo. Personligen skulle jag föredra prinsessor som skrattar genuint. Jag förstår ärligt talat inte varför boken ens har givits ut här, om det inte är för att man på det svenska förlaget tyckt att den är lite brittmysig.

Så förlaget, jag vet att det är svårt att tro, men allt som kommer från England är inte pittoreskt och gulligt. Titta bara på Jack the Ripper. Eller James Blunt. Lika lite som vi behöver dessa behöver vi evangeliet enligt Lady Twinklestern. Oavsett melodisk klang är nämligen Kerstins gapskratt bland de vackraste ljud jag vet, och om hon slutar med det för att det inte är så prinsessor ska bete sig är det jag som ställer till med bokbål.

PS. Motsvarigheten för killar heter Hur man blir en riddare. Just saying.