Film: Livet efter döden är som hötorgskonst på LSD

Flickan från ovan
Regi: Peter Jackson
Betyg: 3

Susie Salmon (spelad av Saoirse Ronan) är 14 år och vill bli naturfotograf när hon blir stor. Hon lever med sin familj i Pennsylvania och är på avstånd kär i den några år äldre Ray med svart lockigt hår. Hon är så där lycklig som är få förunnat i tonåren. Men den 6 december 1973 mördas hon av grannen Mr Harvey (Stanley Tucci, som oscarsnominerades för sin roll).

Lugn, jag avslöjar inte slutet utan bara början på filmen. Susies berättarröst om sin egen död driver filmen framåt. I gränslandet följer hon sin familjs sorgearbete och hur pappan (Mark Wahlberg) blir mer och mer besatt av att hitta sin dotters mördare. Hon följer också Mr Harveys liv och hur han i sin Josef Fritzel-liknande källare njuter av bara tanken på mordet.

Filmen bygger på boken med samma namn skriven av Alice Sebold. Regissören Peter Jackson har ju vanan inne på att filmatisera böcker då ingen kan ha undgått att det var han som låg bakom dundersuccén med Sagan om ringen-filmerna. Han gjorde ett ypperligt jobb då med att ge liv åt JRR Tolkiens böcker. Flickan från ovan håller dock inte för de höga förväntningarna. Här är boken bättre än filmen som den gamla klyschan lyder.

Det är snyggt filmat, det finns en bra story och fantastiska skådespelare då Susan Sarandon som halvalkoliserad och kedjerökande mormor och Mark Wahlberg som närvarande och omtänksam pappa är de som sticker ut.

Själva mordet får man aldrig se, men med små medel lyckas man skrämmas så gåshuden ställer sig i givakt. Allt enligt skräckmall 1A: Det man inte får se är alltid läskigast. Nu är Flickan från ovan ingen skräckfilm, men scenen när systern bryter sig in i Harveys hus är klassisk spänning á la Alfred Hitchcock.

Filmen lyckas fånga några av de där stunderna då livet är magiskt. Som känslan av den första kärleken och längtan efter den första kyssen. Även döden verkar ibland mer färgrik än livet då det inte har sparats på krutet när det gäller de visuella effekterna. Men stundtals är historien något förvirrande för att sen övergå i övertydligt. Gränslandet som verkar vara så vackert blir snarare hötorgskonst på LSD.

Slutet och speciellt sista repliken är så hollywoodiserat att jag blir lite illamående. Jag trodde själva grejen med filmen var att inte ta något eller någon för givet. Nej, det är väldigt tillrättalagt och alldeles för lyckligt. Precis så som livet inte är.

Vera Sjöblom