Oförglömligt, Babyshambles!
The Union Jack, jag ser den på scenen. Undrar om det kan vara the Enemy eller the View som ersätter, men då är ju flaggan fel... Nej, Vintergatan, Arvika. Inte en chans! The Ark? The Hives? De har ju fixat ersättare. Inte förrän han står där, Pete Doherty, fattar jag de är på plats, trots allt.
Delivery och Carry on up the morning är det enda som behövs för att vinna publiken. Å andra sidan får Babyshambles fansens gillande för den till synes enkla uppgiften att faktiskt dyka upp.
Det är ett spretigt uppträdande, måste erkännas. Från början är herr Doherty mer upprät men allt längre in i konserten blir stilen yvigare och när han snurrar in sig i mikrofonsladden och nära på rasar av scenen saknas bara en röd näsa och skor i storlek 59, den nivån är det. Kanske är det tragiskt, men jag orkar inte gå ner mig i det eftersom de stundtals visar vilka fantastiska låtar som finns i bagaget. Låtar som Albion och There she goes skulle inte vara något utan trasigheten som de är sprungna ur. Pete må vara en lodig knarkare men den ångest och sorgsenhet som finns i hans musik är fenomenal. I mina ögon är han den sista återstående rockstjärnan. Fuck forever är och förblir en odödlig indie-evergreen!
Så han kom till sist, fingret åt mig själv och alla andra tvivlare. Men att det blev en oförgömlig konsert beror sorgligt nog på att konserten avslutas med att Babyshambles vägrar gå av scenen eftersom polisen väntar utanför med drogtestarkittet. Ärligt talat Arvikapolisen, barnen super, poppar piller och röker på ute på Camping 1. Gå dit och gör nytta i stället.
Tina Persson