Smårar kärlekskomedi med soundtrack i världsklass
The Bounty Hunter
Regi: Andy Tennant
Betyg: 3
Jennifer Aniston har efter tv-serien Vänner fastnat i det romantiska komedi-träsket och tar sig inte därifrån. Men det finns värre filmer i det träsket än The bounty hunter. Faktiskt.
Här spelar hon den frånskilda skjutjärnsjournalisten Nicole som jagar scoop till den milda grad att hon missar sin egen rättegång där hon är åtalad och anhålls därför i sin frånvaro. Hennes exman Milo (Gerard Butler), före detta polis tillika professionell slusk och karlakarl med spelskulder, är prisjägaren som bara behöver fånga in henne och överlämna henne till häktet för att få sina 5000 dollar i belöning. Men det är inte så bara. De gamla makarna har inte pratat sedan skilsmässan och Nicole vill hellre fortsätta gräva i sin senaste story än följa med Milo till finkan.
Någonstans här kanske ni anar åt vilket håll det barkar.
Det som först verkar vara en förutsägbar kärlekskomedi visar sig vara en ganska smårar deckarhistoria. Om man bortser från vissa plumpa skämt, den oblyga fokusering på Anistons bröst och generaliseringar som ”på ytan kan hon verka som en karriärista, men innerst inne är hon en liten kärlekstörstande flicka” är filmen en klassisk romkom, men ingen blivande klassiker i genren.
The Bounty Hunter lider av Dödligt vapen-komplex då det ska klämmas in lite action, biljakt och skjutaskjuta mellan alla munhugg.
Aniston och Butler har ganska bra kemi, men själva deckarhistorien kommer i andra hand. Man vill se dem utmana varandra i verbala slagsmål och vara osams - inte bli kära igen. Halvvägs tappar filmen därför fart och blir i längsta laget med sina 106 minuter.
Soundracket till filmen är dock i världsklass med gamla hits som It’s tricky med Run DMC och Stayin’ alive med Bee Gees. Men att sätta på Let’s get it on med Marvin Gaye när det vankas vuxengymnastik blir bara för mycket. När ska folk i amerikanska filmer lära sig att ligga till nåt annat?
Vera Sjöblom