"Jag skäms över mitt missbruk"
En känner skam över sitt leverne, en annan över sitt handikapp. Den tredje skäms över att ha blivit bortvald. Magasin Vera lät tre anonyma tjejer berätta om sina innersta skamkänslor.
Maria:
"Jag har svår dyslexi och hur dumt det än låter så skäms jag över det. Varje gång jag måste skriva inför andra människor eller skriva saker som andra ska läsa så känner jag mig dum. Jag vet ju att jag inte är dum, och att folk förstår när jag säger att jag har dyslexi, men det är jobbigt att lämna ifrån sig en text full med stavfel och som har tagit dubbelt så lång tid att skriva som alla andras texter. Utåt försöker jag låtsas att min dyslexi inte är någon stor grej. Jag kan till och med skämta om min dåliga stavning, men på insidan gör det ont att inte vara som alla andra."
Malin:
"Jag har en enorm skuld till min far som gick bort för snart tre år sen. Jag började tidigt med droger, redan när jag var runt elva år, och där tappade jag kontakten med min far på något sätt. Jag betedde mig som ett regelrätt svin mot honom och min mor. Jag skäms för det jag gjorde emot dem, och det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag hann inte säga förlåt till min pappa som jag ville. Jag ville att han skulle veta hur mycket han betydde för mig, hur mycket jag älskade honom, men jag sa det aldrig...
Varje dag tänker jag på allt som han gjorde för min skull och för mina barns skull men jag visade det aldrig och jag kommer aldrig få svar på om han visste om jag älskade honom över allt annat.
Jag känner en enorm skam över hur jag levt och vad jag gjort.
Jag blev våldtagen när jag var nio år och igen när jag var fjorton. Den sista våldtäkten slutade med att jag blev med barn. Jag tog bort mitt barn i nästan tjugonde veckan och det är min stora skam över allt annat. Det är också en enorm sorg.
Jag skäms över mitt drogmissbruk som förstörde så många förtroenden och vänskaper och familjen. När jag var nästan 10 år gammal försökte jag ta mitt liv första gången så fram tills jag var 13-14 år gammal var jag inlåst på barnpsyk.
Många tycker detta är något som man absolut inte ska skriva öppet, men jag undrar då varför? Jag skriver om detta i min blogg, jag har berättat muntligt för flera hundra personer och det hjälper mig och det kan hjälpa andra."
Linnéa:
"För en tid sedan gjorde min pojkvän sedan länge slut väldigt plötsligt. Jag känner, konstigt nog, en stor skam över det. Jag känner mig misslyckad och otillräcklig och skäms verkligen över att ha blivit dumpad. Jag känner mig så löjlig över att jag känner så här, så jag skäms över att jag skäms. Det blir som en ond cirkel."
Samtliga namn är fingerade.