Annika Marklund: Jag fick jämt höra hur ful och äcklig jag var

Idag är hon en omtyckt krönikör och bloggare som älskar sin kropp precis som den är. Men så har det inte alltid varit. För Magasin Vera berättar skribenten Annika Marklund om en uppväxt med mobbning och självhat och om hur modelljobbet slutade i en ätstörning.

- Under hela grundskolan fick jag alltid höra hur ful och äcklig jag var. När jag blev scoutad av en agentur som femtonåring såg jag det som en chans att visa alla som hånat mig att de haft fel. Framför allt trodde jag att det skulle få mig att känna mig vacker och värdefull, berättar Annika Marklund.

Men riktigt så blev det inte, utan istället fick Annika bekräftat av både agenturen och klienterna att hon inte dög.

- Det är ju en bransch som går ut på att ingen någonsin duger. Jag fick säkert höra då och då att jag såg bra ut, det vet jag inte. Jag minns inte. De där komplimangerna jag suktade efter dränktes i alla negativa kommentarer; de var det enda jag tog åt mig av, säger hon.

"Var fruktansvärt olycklig"

Redan innan Annika började jobba som modell fanns problemen med mat och negativ självbild där. Modellandet, som skulle blivit lösningen på allt det, gjorde att problemen eskalerade.

Modellandet gjorde att Annikas självhat bara ökade. Idag har hon lagt karriären på hyllan.

- Jag var helt enkelt fruktansvärt olycklig. Jag tog till mig allt det hat som riktades mot mig i skolan och vände det inåt och när jag sedan kom in i modellbranschen och plötsligt fick höra var och varannan dag att jag var ”alldeles för fet” blev jag livrädd – rädd för att misslyckas, vara den fula tjejen som försökte bli modell men blev ratad. Så jag bantade ännu hårdare.

Vad var det som gjorde att det vände och du tog dig ur ätstörningen?

- Jag blev vuxen. Jag slutade jobba som modell och började plugga till journalist istället. Plötsligt var det helt oväsentligt om mitt höftmått var nittio eller nittiofem eller hundra centimeter, andra saker i mitt liv blev så mycket viktigare. Men det gick inte över en natt, för att uttrycka det milt, berättar Annika.

Ätstörningen blev en identitet

Under flera år gick det upp och ner. En stor del av Annikas liv var byggt kring mat, självhatet och de sjuka tankarna och till slut visste hon inte längre vem hon var utan dem.

- Det är så lätt att tro att man själv och ätstörningen är samma sak, att den är omöjlig att separera från ens person. Som att man ÄR ätstörd på samma sätt som att man ÄR människa. Men det är inte sant. Den är en identitet på samma sätt som när man säger att någon som arbetar som lärare ÄR lärare. Absolut, det kanske hon ÄR – men hon kan när som helst säga upp sig och istället utbilda sig till kiropraktor eller cirkusartist eller vad som helst. Det är krångligt och svårt, men det går.

När annat i livet började ta mer plats blev Annika lyckligare.

Och till slut lyckades Annika vända på alltihop. Problemen försvann långsamt när annat i livet började ta mer plats.

- Jag fick ett värde och en identitet i att vara tjejen som kan skriva istället för tjejen som inte äter. När jag blev lyckligare, slutade att hata mig själv så mycket blev det bättre, konstaterar hon.

Är frisk och nöjd med sin kropp

Idag tycker Annika att hon är helt frisk – faktiskt så där frisk som hon inte trodde att man skulle kunna bli.

- Jag har hört så många gånger att man ”aldrig blir riktigt frisk från en ätstörning”. Skitsnack! Jag minns sjukdomen, de giftiga tankarna, men jag kan samtidigt inte förstå hur jag kunde tänka dem. Jag har gått och blivit en sådär vidrigt präktig typ som verkligen tycker att min kropp är helt fantastisk. Det känns som en ond dröm att jag ägnade nästan tio år av mitt liv åt att plåga och hata den, när den i själva verket är den finaste och bästa kropp jag hade kunnat önska mig. Präktigt? Jag sa ju det!

Idag är Annika tillfreds med sitt utseende och lägger gärna upp bilder på sig själv på bloggen. 

Idag har alltså Annika Marklund lämnat modellandet bakom sig och jobbar istället med att skriva. Det var för fem år sedan som hon kände att hon hade fått nog av modellyrket. Hon var trött på att kräkas varje gång hon ätit, på att ständigt bedömas efter utseendet och inte kompetensen, och trött på att känna sig som en handelsvara.

- Jag var trött på att försöka bevisa för någon oidentifierbar massa människor från mitt förflutna att jag inte var misslyckad, trött på att gå på casting och visa upp mig som en häst redo att säljas på auktion, trött på att aldrig få någon som helst intellektuell stimulans. Jag hade knappast några illusioner om att jag skulle bli framgångsrik, jag höll mig bara kvar i branschen för att slippa erkänna att jag varit en idiot som börjat jobba som modell överhuvudtaget. Det var dags att svälja stoltheten, lämna den där skiten bakom sig och växa upp. Så kände jag, berättar hon.

Skriver om ämnen som berör

Journalistyrket blev alltså räddningen för Annika och numera skriver hon krönikor för Aftonbladets bilaga Sofis mode och bloggar också på Aftonbladet. Hon skriver mycket om ämnen som berör unga tjejer och kvinnor; sjuka ideal, feminism och ätstörningar bland annat.

- Oj, jag ser det snarare som att jag skriver om ämnen som berör mig! Men absolut, jag vet ju att jag inte är ensam om att ha och ha haft problem med dålig självkänsla, mobbning, ätstörningar, osäkerhet, depressioner och så vidare. Det känns lite som att jag inte har något annat val än att skriva om det jag varit med om – om jag inte låtsas om allt som hänt var det ju helt meningslöst att gå igenom det. P.O. Enquist uttrycker det så briljant i ”Kapten Nemos bibliotek”: ”Kastar man bort smärtan var den ju förgäves. Då gjorde den ju bara ont.” Precis så är det, slår Annika fast.

Eftersom Annika tar upp ämnen som berör tar många läsare kontakt med henne för att få stöd och råd. I perioder då hon skrivit om något extra känsligt ämne har det rasat in hundratals mail i veckan från framför allt unga tjejer som skriver långa, förtvivlade rop på hjälp.

- Jag försöker att svara på alla. Det går inte alltid. Det händer att jag inte hinner, inte orkar. Det har jag fruktansvärt dåligt samvete för. Men jag har fått lära mig att förlåta mig själv för att jag inte klarar av allt. Har jag tid och ork svarar jag långt, annars bara några rader. Ofta tipsar jag om ställen dit man kan vända sig med sina problem. Jag är långt ifrån någon expert på ungdomsproblem, men jag försöker att alltid göra så gott jag kan. Vara någon som finns där, säger Annika.

- Mailen betyder enormt mycket för mig – det är ju helt fantastiskt att de här personerna känner att de kan lita på mig, vända sig till mig. Utan de som läser och hör av sig vore det ju helt poänglöst att skriva en enda mening.