Anorexin styrde hennes liv

Sofie Eriksson, som kommer att svara på Magasin Veras läsarfrågor om bland annat ätstörningar, försökte ta kontroll över sitt liv genom att kontrollera sin vikt. Det blev ett fängelse av rutiner och sex år senare pågår fortfarande kampen för att bli frisk.

- Vi måste bli av med prinsessrollen som man undermedvetet eftersträvar, förklarar Sofie Eriksson.

Hon kommer direkt från jobbet på dagis till intervjun vid Medborgarplatsen. Trots en dag fylld av blöjbyten och skrik är hennes utstrålning energisk. Att hon sedan studenten för sex år sedan levt ett liv präglat av sökande och ätstörningar är inget som utsidan skvallrar om. Idag har Sofie förstått att kontrollen hon tog över sin vikt handlade om rädsla över något annat. Den struktur som skolan gett och det ansvar som tidigare tagits av vuxna och som nu överlämnats åt henne själv var för mycket att greppa. I grunden fanns dessutom en dålig självkänsla grundad i samhällets Barbieideal om att vara snäll, snygg och god.

- Den där duktighets- och söthetsgrejen vet alla tjejer att den finns. Håller man sig inom någon av dessa roller så är man aldrig helt fel. Och sedan berodde det säkert på något nedärvt beteende från de vuxna kvinnor som jag såg upp till när jag var liten. Men det blir en genväg att följa vad man förväntas vara, det svåra är att bli den man vill vara.

Drömmen blev en mardröm

Att ta studenten ska vara början på något nytt och spännande. För Sofie Eriksson var det då problemen började.

- Jag åkte till Paris, och där gick jag upp fyra kilo. Jag hade aldrig brytt mig om vikt innan och då gick jag ändå estet-dansprogrammet. Men efter resan fattade jag hur stor världen var, med så många aspekter. Det jag kunde ta tag i var min vikt, och det gjorde jag, berättar Sofie.

Ett nyårslöfte senare började jakten på att minska de fyra kilo hon ökat, men allt eftersom flyttades målen längre ner på viktskalan.

- I tidningarna står det hur man ska gå ner tio kilo. Samhället säger att det är rätt. Om man vill att livet ska handla om vikt finns det ingen som motsäger det. Och när man slutar att bry sig blir det tomt.

"Pappa brände kalendern"

Viktkontrollen kunde på många sätt liknas vid en religion med oumbärliga levnadsregler. Men den heliga boken var i Sofies fall kalendern. Lägenheten var som ett altare med bilder av smala modeller på väggarna. Men insikten att hennes liv förvandlats till ett fängelse utan vänner, där hon tappat all spontanitet och låg isolerad blev vändningen.

- Man lurar sig att det inte finns något annat att leva för. Men jag sa till min mamma att jag ville bli frisk. Och min pappa tog kalendern och brände den. Sedan åkte jag och min mamma på solsemester. Vi tog sommaren till att inte göra något.

Det året hade hennes kontrollschema tagit kommandot och att passa in vännerna mellan kaloriräknande, träning och studier var omöjligt. De som påpekade att hon blivit för smal hade fel; hon var bara för smal för deras tjocka ideal. Sofie stannar plötsligt upp i berättandet och ser eftertänksam ut.

Tog hjälp av en psykolog

- Vad långdraget det låter, men när jag var mitt i det var det något som jag var tvungen att göra. När jag fattade att jag var lite för liten visste jag inte hur jag kunde vända på det. Först kändes det helt hopplöst. Jag minns att jag sade till pappa det inte var någon idé och att jag lika gärna kunde dö, för att jag aldrig skulle klara av att brotta ner mina inre demoner och gå emot alla regler.

Måsten och borden hopade sig över henne och Sofie fick ta en paus från studierna för att i stället besöka psykologen dagligen.

- Jag hade så hårda regler för ”du vill väl inte bli ful och tjock”. För det spelade ingen roll hur liten jag än var i världen så kunde jag åtminstone vara snygg. Att lämna alla regler var att falla ut i ett svart hål och allt kändes meningslöst men jag kämpade på ändå. Det dröjde nog ett år innan jag kunde se mening i andra saker än att bli smal men nu i efterhand är jag glad att jag kom ur bubblan. Men jag tror att ju längre man stannar där, desto svårare blir det att bryta sig loss.

Såg ljuset i tunneln till slut

Efter att ha nått botten kunde Sofie börja jobba sig uppåt. Dagarna bestod bara av gråt och brottning med de innersta tankarna men sakteligen återvände vardagslivet men fortfarande med tankarna i bakgrunden. Vägen ut från utseendehetsen har kommit att handla om att ifrågasätta samhället för Sofie. Att vara vacker är eftersträvansvärt, men att vara ful eller högljudd är inte det, menar hon. Målet är att på något sätt bli som innan insjuknandet men att ha ett större djup än tidigare. Trots det finns tanken inombords att hon kanske aldrig kommer att bli helt frisk.

- Jag måste fortfarande träna, men jag intalar mig att det är på en sund nivå. Men jag får fortfarande ångest om jag äter onyttigt men det är inte handikappande. Men jag måste fortfarande styra över min mat och min träning. Men jag lägger inte hela min energi på det.

Sofie är MAgasin Veras expert

Idag vill Sofie inte längre sträva efter att bli den där procenten som platsar in i modellstereotypen. Tjejmagasinens budskap må vara lättsamma men Sofie ser dem inte som vidare utvecklande. 

- Man gör hela tiden val och man måste lära sig att välja sina in-puts, för det är den som man slutligen blir, konstaterar hon.

Du kommer att svara på frågor från Magasin Veras läsare. Vad kommer man att kunna fråga dig om?

- Allt möjligt som man kan fråga en storasyster. Inte bara runt ätstörningar utan om livet och självförtroende. Det ska bli som en tjejgrupp som peppar varandra. Det finns inget som är fel att fråga men var beredd på att få ett ärligt svar.