Det skäms man över i världen

Visste du att den värsta skammen som kan drabba någon i Asien är att bli arg? Vad vi känner skam för verkar vara kulturellt betingat. Det varierar nämligen rejält mellan olika delar av världen. 

Gemensamt för jordens befolkning verkar vara att fler kvinnor än män känner skam. Kvinnor som blivit våldtagna känner ofta skam trots att de själva inte är förövare. Det är ett tydligt exempel på hur framför allt kvinnors kroppar och sexualitet skuldbeläggs över hela världen.

I Asien är den värsta skammen som kan drabba någon att bli arg. Att tappa ansiktet inför andra är närmast tabubelagt eftersom man då inte förstår att samhället går före individen och det uppfattas som skamlöst. Skamkulturens stomme upprätthålls genom formaliteter, som officiella direktiv och ritualer som styr det sociala livet. Att avslöjas med ett misslyckande i arbetet eller att svika sina föräldrar upplevs ibland som så skamfullt att enda utvägen är självmord.

I Mellanöstern och Medelhavsområdet är det viktigare hur man framstår än hur man är. Mer än i andra kulturer är skammen här förknippad med sex och könsroller. Det är viktigt att bete sig som man väntar sig av en kvinna eller man för den som går över gränsen drar skam över familjen, eftersom detta är en kollektiv kultur. Skammen i dessa områden är förknippade med heder och familjeära.

I Sverige är den ökända Jantelagen en viktig del i vår skam. Den som skryter om sin framgång eller förmåga anses vara dryg och skamlös. Begåvning och framgång ska istället helst kombineras med självmedvetenhet och ödmjukhet.

I USA är familjevärderingar viktiga och därför kan det vara förknippat med skam att göra abort, skilja sig eller inte kunna försörja sig själv och sin familj. Att vara religiös räknas som grundläggande och att ta avstånd från religion kan därför också ses som skamligt.  Här använder man också skam som en straffmetod mot snattare och rattfyllerister. Det har hänt att snattare har dömts till att bära en skylt runt halset med ordet ”tjuv” och rattfyllon tvingas ha ett foto av den döde i sin plånbok. 

Källa: Kyrknytt, nr 2 2009