Krönika: Allt jag vill är att försvinna från denna plats
Jag är sur. Jag är på gympa och jag är sur. Det borde inte kännas såhär, jag borde vara lycklig för att jag får röra på min kropp. Men allt jag vill är att försvinna från denna gudsförgätna plats. Varför lär jag mig aldrig?
Gruppträning är inte min grej. Men ungefär var tredje år lurar jag mig själv att tro det. Jag tänker: kom igen, det här gillar de flesta, det är bara att komma över, snart är endorfinerna här. Men nej. Inte det här året heller. De kommer inte.
Jag är så sur, så sur och jag vet inte vem jag ska ta ut det på. Ska jag kasta mördande blickar på instruktören? Nej, hon skulle bara tro att blicken betydde beslutsamhet, att jag spände musklerna och KÄMPADE, bara för att det är så skönt ATT KÄNNA KROPPEN ARBETA. Ska jag ta ut det på tjejen som hoppar upp och ned och sjunger med? Nej, hon skulle bara tro att jag beundrade hennes lårmuskler och förmåga att outröttligt röra sig mot taket likt en Duracellkanin på speed. Ska jag ta ut det på tjejen som står närmast, trampa henne lite på foten, eller stanna mitt i den där koordinerade rörelsen med utfall åt höger? Ja, så får det bli.
Jag struntar i att göra rörelsen. Tjejen bredvid faller in i mig.
När hon smått, och inte så smått heller, irriterat tittar på mig, gympaidioten bredvid, kan jag inget annat göra än att mima ”ursäkta” och skaka på huvudet, som om jag själv undrade vad jag höll på med.
Så fortsätter eländet. Dunkande, pumpande musik, benövingar, viftande med armarna. Jag viftar på och blir mer och mer frustrerad. Det går inte på något sätt att låtsas att kroppen mår bra av det här när själen skriker NEJ, NEJ, SLUTA, men jag kan inte sluta för då kanske jag dör av stillasittande, det hemskt farliga stillasittandet som gör att man får hjärtkärlsjukdomar och högt blodtryck och bukfetma och gropar i låren och hur ska det gå med Beach 2010, hur ska det gå med de där kilona innan midsommar, hur ska det gå, hur ska det gå, måste hoppa upp och ned och veva på armarna, måste göra armhävningar, måste titta på instruktören, och som hon ler, som hon aldrig någonsin upplevt en sådan himmelsk eufori, och som hon TAR I, hon lyfter mot taket, hon svävar med sina fasta lår, hon går ned i spagat också, under tiden, i luften, det finns inga gränser! The sky is the limit!
Jag är svettig. Jag är jättesvettig. Jag är sur. Jag är sur på alltihop. På alla jäkla kvinnor som trängs i den här salen och som är lyckliga för att vara här tillsammans, som är lyckliga för att det tagit sig iväg för att träna, för att det är härligt att träna i grupp, att få uppleva denna gemenskap oss kvinnor emellan, denna svettiga, stärkande stund av ren och skär kroppsglädje.
”Bara två låtar kvar!” skriker hysterikan i mitten och om man tittar lite nogrannare så ser det ut som att leendet krampar, att det den där närvaron egentligen är ett pliktskyldigt flackande med blicken, ögonkontakt med sina medlemmar, för vi är alla medlemmar här, i den här klubben, vi har betalat för det här, vi har ett varsitt kort, vi är alla här för att vi är kloka nog att investera i vår hälsa och därför bör vi titta varandra i ögonen i samförstånd och stolthet.
Men det finns en som förstör. Det finns en kvinna som är sur. Som borde förstått att när man tränar ska man träna något som man tycker är kul.
En kvinna som hamnat fel. Som hamnat i grupp när hon borde vara ensam med sin surhet, i något avskilt motionsspår i en skog långt, långt borta. En kvinna som borde förstått att sura miner inte hör hemma i en träningssal. En förtappad medlem i klubben.
Sofia Åberg