Krönika: Att andas och vara lycklig och börja leva
Det är bättre att brinna än att tyna bort, sjunger Neil Young. En devis som jag alltid, sen den dagen jag har hört det, säkert ännu tidigare, har levt efter. Bättre att brinna. Min mormor däremot brukar säga att för mycket och för lite skämmer allt. Men det där med balans, det har jag aldrig lärt mig.
Kanske är det för att känna att jag lever. Kanske kommer driften därifrån. Att ta i, löpa linan fullt ut, överdriva, så att det känns. Någon förklaring måste finnas.
Först var det en revolt mot mina föräldrar, mot villaområdet, mot Svensson-livet. Jag kunde inte tänka mig något värre än att leva ett ljumt vardagsliv med jämna lunkar och brist på dalar och toppar. Jag kunde inte förstå min mamma när hon sa ”Bara man andas så lever man.” För att jag skulle leva krävdes dramatik, äventyr, förväntningar, romantik och överraskningar. Gärna på gränsen, gärna skulle det vara lite farligt och riskfyllt; aldrig fick det stå still.
Detta innebar såklart dumma beslut, naivitet och spontana infall. Ibland gjorde jag rätt, men oftast gjorde jag fel. Fel, om vi ska se till regelboken, om vad man bör göra och inte göra när man till exempel inte har åldern inne, är tjej och bor under sina föräldrars tak och därför bör hålla sig inom vissa ramar rörande handlingar, säkerhet och hälsosamhet.
Mitt levnadssätt är inget jag idag är direkt stolt över, men det trots allt mina handlingar, mitt förflutna, som jag bär med mig och kan referera till, titta på och lära mig av. Misstagen och minnena. Som på något vis format mig till den jag är idag, både på gott och ont.
Kanske var det kicken. Som jag jagade på ett eller annat sätt. Precis som en träningsnarkoman springer på rullbandet för att få endorfiner. Som om jag på ett vis var beroende av de där kickarna, de som snabbt tillfredställde mitt belöningssystem.
Vetskapen om att det fanns en gräns och att man inte borde överträda den, men att det fanns möjligheter att tänja på den, lite eller mycket, ibland så det inte ens märktes utåt, men oftast, tyvärr, med dunder och brak.
Den vetskapen.
Sorgligt nog misstänker jag att det där sökandet efter kickar inte bara hade med tonårshormoner och ungt leverne att göra. Sorgligt nog var det mycket en flykt från en inre smärta, en ensamhet och ett enormt bekräftelsebehov att göra. Att någon skulle se. Att jag själv slapp se.
Att jag försökte fly så långt bort från det som var mig och mina smärtpunkter, mina behov av trygghet och kärlek. Kanske en varm kram och tröstande ord hade räckt långt.
Jag kan grubbla och gå i terapi för det här resten av mitt liv.
Eller så kan jag börja leva nu.
Ta hand om den där lilla flickan därinne som skriker efter uppmärksamhet. Som inte vill något annat än att äntligen få vila. Ta det lugnt. Andas ut. Våga se. Gå vidare. Sluta brinna. Eller spara den där elden till stunder där den behövs. Där den inte gör någon illa.
Jag håller fortfarande med Neil Young. Jag tror han menar att man ska göra sitt bästa. Brinna för en god sak. Andas och verka och vara lycklig.
Sofia Åberg