Krönika: Att pudra eller inte pudra, det är frågan
Tonårstjejerna kommer i klungor, man kan skilja dem åt på valet av skor. Antingen vita converse- typen med slarvig hästsvans, jeans och kort jacka, eller högklackat och då gärna tights, svart skinnjacka. Men det som för dem samman är att de alla har ansträngt sig. När de ska gå på bio. I den mörka biosalongen ser väl ingen, men på väg in och ut, vem vet vem man kan träffa. På en spårvagn eller så.
Jag ska på bio med min mamma. Hon är på besök i min stad, jag är vuxen nu och vi har ätit risotto och druckit vin. Jag har inget smink på mig, håret har jag flätat för det har jag inte tvättat på en vecka.
Vi står i toalettkön och jag tittar på tjejerna som sminkar sig. Alla kvinnor i kön tittar på sminktjejerna, så är det, vi kvinnor tittar på varandra, kanske tänker vi: hur gör hon, snyggt hår, har hon inte lite för mycket ögonskugga på sig, undrar om hon bantar, hur gör hon den där uppsättningen och så vidare.
Vem kan klandra kvinnan? Det är ett heltidsjobb att vara i en kropp. Man ska bära upp den och sköta om den och omskapa den och lyfta fram sina vackraste sidor och dölja de fulare och klä sig efter sin typ och framförallt, framförallt: älska sig själv för den man är. Så det är inte konstigt att vi glor på varandra och försöker sno lite tips på vägen till den där självkärleken.
Men nu är läget såhär: jag orkar inte längre sminka mig och mamma har aldrig gjort det.
Jag undrade alltid varför, alla andra mammor sminkade sig ju. Men inte mamma. Visst, hon har ju mörka färger, men ändå. Nåt skumt var det ju. Hon måste ju i alla fall äga nåt litet smink, tänkte jag när jag var liten och rotade igenom hela huset. När jag väl hittade ett läppglans i mammas handväska, ett färgat sådant!, fick jag en chock och blev övertygad om att mamma levde ett dubbelliv någonstans på sidan av, med älskare och pengar och äventyr och hela paketet.
Mamma levde inget dubbelliv. Mamma råkade väl bara ha ett läppglans i väskan. Saken var den att mamma inte brydde sig. Hon var som hon var. Det fanns ingenting att rätta till.
Jag däremot förstod att så kunde man inte bete sig, så därför sminkade och sprayade och rakade och noppade och tränade och bantade jag allt jag kunde. Man kan säga att jag gjorde allt för att inte vara som jag var. Man kan säga att jag var en liten kvinna enligt konstens alla regler. Typ femton år gammal och jag hade redan varit på ansiktsbehandling, skrubbat låren från celluliter och solat solarium så det räckte för en livstid.
Idag, när jag står i den där biokön, tittar jag på sminktjejerna och tänker: det där var jag. Det fanns alltid någonting att rätta till. Det fanns alltid mer att göra. Någon annan man kunde bli och vara om man bara la manken till. För det fick man lära sig- att allt går om man vill och man kan verkligen fly från allt som är en själv om man försöker tillräckligt mycket. Man kan verkligen förlora både humor, personlighet och självdistans. Man kan bli så sminkad och beundrad och kvinnlig. Livet, världen öppnar sig, alla tittar, att gå på bio en lördagkväll är att gå på catwalken i Milano. Varje sekund räknas!
Jag ska på bio med min mamma. Jag tycker inte att hon behöver sminka sig, att hon någonsin behövt. Jag tycker att jag är helt okej utan smink jag med. Det känns ganska skönt. Vi är som vi är. Det finns ingenting att rätta till.
Sofia Åberg