Krönika: Att skriva sitt drömliv
Jag skrev en krönika om mitt drömliv. Efter en genomläsning insåg jag att den omöjligt kunde publiceras. En text om katter, klänningar och bokhandlar? En fantastisk bild blev en jättetöntig text.
Krönikan innehöll sådant som katter, kyssar, bibliotek, promenader, kulturredaktioner, färjor till skärgården, lägenheter i mysiga stadsområden, morgonkaffe, sol genom persienner, middagar med vänner, skrivande av artiklar och bokmanus, tid som aldrig är för lite tid, bokhandlar, fina klänningar, koftor, läsning i sängar, stammiscafeér.
En kvinna i klänning och tunn kappa som vandrar till sitt kontor alternativt bokhandel. Kanske har hon lite olika arbeten. En kvinna som ibland arbetar vid sitt skrivbord på tidningsredaktionen, som sitter och skriver på ett café, som läser på ett bibliotek, som plockar i hyllorna på en bokhandel likt Shakespeare and Company i Paris.
Som klappar sin katt, som möter en vän för en middag, och som åker båt ut till en ö.
Som har på sig lena och mjuka strumpbyxor som inte är trasiga eller halkar ner sådär så hon måste dra upp dem hela tiden.
Som vaknar när klockan ringer och läser morgontidningen i lugn och ro. Som kokar ägg på morgonen och hinner kamma håret. Som hinner välja en klänning och läsa morgontidningen till kaffet som hon hinner njuta av och dricka upp.
Som arbetar med skrivandet. Med orden. Med böckerna, språket, berättelserna.
Hon vars liv går framåt, i en mjuk rörelse. Som har sina rutiner; sina möten, sina inlämningar, sina höjdpunkter att se fram emot i en lunkande vardag. Med en kärlek som bara strömmar igenom henne och inte kräver arbete eller har sina svårigheter.
En kvinna som också accepterar och litar på sig själv, som är stark och modig och kan sätta gränser, som har en grund av självkärlek inom. Som har en kropp som är frisk och ett sinne som är lugnt.
Som har sina bästa vänner nära och som hittar en balans mellan ensamtid och social tid. Som vet vad hon vill och behöver och ser till att hennes projekt går igenom.
Jag skrev två dagar ur denna kvinnas liv och döpte sedan dokumentet till”Mitt drömliv.” Och tänkte; det här ska jag aldrig, aldrig visa för någon.
Sofia Åberg
sofia.aberg@magasinvera.se