Krönika: Ovälkommen hyresgäst

Varje år är det samma hurtiga uppmaningar: ”Promenera dygnet runt och gå ned tio kilo lagom till midsommar! Kom i din bikini med morotsmetoden! Det är inte försent att bli alldeles perfekt till semesterresan!” Varje år, samma strid. Och allt jag ville vara att leva mitt liv. I fred.

I min senaste krönika skrev jag om hur sur jag blir av träning. Det stämmer inte. Jag tycker att det är skönt att röra på mig, jag skulle sträcka det så långt till att jag älskar det. Speciellt att springa, cykla, simma, promenera och spela badminton. Att känna musklerna arbeta och hjärtat slå. Och så vidare.

Vad jag däremot blir uppretad på är attityden runtomkring. Den där lite sektliknande auran som ligger som en tjock, kvävande hinna över alltihopa och som hotar att ta mig i besinning. Som vill att jag ska viga mitt liv och själ åt olika benböjningar.  Vill att jag ska kämpa, nå delmål, belöna mig på vägen och komma i mål som en lyckad, hälsosam, slank person; en på alla sätt uppgraderad version av mig själv.

Nej! Det är någonting i mig som skriker STOPP, som hissar varningsflagg, som slår bakut.

Det är ett väl inövat säkerhetsförsvar som aktiveras. Det är hit men inte längre. Jag är nämligen numera alltid, tjugofyra timmar om dygnet, på min vaktpost när det gäller den här sekten.

Vi kan kalla den hälsosekten.

Tro mig. Jag behöver mitt försvar. Jag är nämligen nära bekant med hälsosektens främste medlem. Och det finns en sak jag kan berätta för er om henne; hon har sagt att hon aldrig tänker lämna mig.

Vi kan kalla henne Fröken Slank & Smal.

Fröken Slank & Smal bor i mitt huvud. Där har hon bott i snart tolv år och uppenbarligen har hon inga planer på att flytta, nej, hon stannar gärna på obestämd tid. Förstahandskontrakt har hon, och har gjort sig hemmastadd med fåtöljer och mysbelysning och badkar och filtar och stilrena vaser.

Fröken Slank & Smal har alltid har några elaka ord till övers, samt råd och övertygelser om hur jag borde leva och se ut. Hon älskar alla sorters dieter, bantningar, träningstips, vågar, Beach 2010 och alla andra framtida beachar. Hon är oklanderligt klädd i dyra och strukna blusar, kan tala flytande franska, har en stram frisyr, är ständigt nyduschad, välmanikyrerad, sval och spiller aldrig när hon äter.

Jag avskyr henne.

Det är ömsesidigt. Fröken Slank & Smal tycker nämligen att jag är det största misslyckandet till kvinna som vandrat på denna jord. Och det låter hon mig gärna höra. Jag är bara okej om jag går ned i vikt eller äter mindre och tränar mycket. Då lämnar hon mig ifred. En stund.

Det krävs ett mycket starkt säkerhetsförsvar för att hålla den här figuren i schack.  Det krävs styrka, mod och jäklaranamma. Det krävs verktygslådor och mantran och ogenomträngliga murar. Det är inget lätt jobb, och inte särskilt trevligt. Vare sig för mig eller min omgivning.

Vi kan ta ett exempel. Jag sitter och äter lunch med några vänner på ett trevligt café. Min vän beställer in extra mycket fet dressing till sin lunch och tackar nej till brödet. Hon går nämligen på diet. Dieten går ut på att man inte äter några kolhydrater och äter extra fett. Det är jättebra säger min vän, jag mår bättre än någonsin. Hon ler och berättar att en av våra andra gemensamma vänner också går på dieten.

En annan kanske skulle sagt: ”bara du mår bra så, du behöver verkligen inte gå på diet, men fungerar det fint för dig, så visst, härligt.”

Men inte jag. För inuti mitt huvud har Fröken Slank & Smal nappat. Redo vid ordet DIET. Hon håller monolog, hon nästan skriker:

”De kommer att bli jättesmala! De har sådan karaktär! Tänk om bara du kunde vara lika stark som dem, om du kunde sluta äta bröd! Det gjorde du ju förra våren, du gick ju ner en storlek, du åt ju bara bönor och fisk och tränade gjorde du jämt och se på dig nu. Skamligt! Nu väger du säkert sjuttioåtta kilo mer. Du är så äcklig. Du är så lat. Du är så ful!”

Så går hon på. I mitt huvud.

Och vad händer, jo, säkerhetsförsvaret försöker stoppa henne. Men inte i huvudet, utan inför min vän, sällskapet och alla som vill höra på om hur viktigt det är med stärkelse, om hjärnans behov, om matfixering och tankeverksamhet och allt man kan komma på.

Tror ni det hjälper min vän som äter dressing och mår bra. Nej. Jag vet inte ens om det hjälper mig. Jag bara babblar. Försöker överrösta den där elaka rösten som vill att jag ska gå ned tio kilo på en månad. Försöker övervinna någon som är så himla stark och rotad i min själ att jag nästan börjar tro att jag är hon. Att jag nästan börjar tro att den enda utvägen för mig är att tillfredställa henne och bli lämnad ifred.

Som om hon någonsin skulle göra det.

Det är dags att vräka min hyresgäst.

Sofia Åberg