Krönika: Det där som skaver
Jag sitter på den hippaste baren och äter en hipp macka med hippa ingredienser och dricker hippt kaffe. Det smakar fantastiskt, men jag vill bara därifrån.
Jag beställde vanligt kaffe. Servitören tittade på mig som om jag hade frågat efter en kopp med kräks.
Det var inte meningen. Det var på vägen hem. Jag var hungrig, det var söndag, jag ville dra ut på helgen, jag hamnade där, inne i den lilla celliknande baren och jag har varit där förut, korta stunder av obekvämlighet, jag har aldrig stannat länge.
Men nu sitter jag här, äter sen lunch. Det skaver, någonstans inuti mig skaver det och drar och gnisslar.
Jag vet inte hur jag ska sitta, var jag ska ha min jacka, sitter jag ivägen där jag sitter på kanten av baren, har jag smuts i ansiktet, ser jag konstig ut när jag tuggar… Varför är jag så himla medveten om precis allting?
Varför blir det alltid så på ställen där alla förväntas att se ut som varandra, klä sig likadant, tala på samma sätt, känna samma människor och handla i samma butiker.
Grundmeningen är att det ska vara hippt och varför kan jag inte bara ta det för vad det är och slappna av?
Jag har aldrig varit hipp. Jag var tjejen som gick på sitt första disco i gummistövlar. Och nej, det var inte trendigt (även om det var under nittiotalet), jag bar dem för att pappa sa att jag skulle och det regnade ute men man fick inte ta av sig skorna och jag hade inget ombyte.
Killarna köade inte direkt för en tryckare, om man säger så.
Men ju mer åren går, ju mer intalar jag mig att det inte är ett problem, att det inte är hippheten jag strävar efter, att annat är viktigare; som att vara bekväm, färgglad, ha humor och självdistans, att kunna dra ett skämt, ha många olika slags vänner, att blanda högt och lågt i sånt som intressen, val och konsumtion.
Men då och då skaver det. Jag sjunker ner i min brist på hipphet. Jag famlar efter något att hänga upp min självkänsla på, något som har med status att göra; bekantskaper, tidigare jobb, händelser, kläder.
Det är dömt att misslyckas. Vid såna här tillfällen, i den hippa baren, kan jag bara sitta där med den skavande känslan och tugga den hippa mackan, dricka det hippa kaffet.
Jag är återigen flickan i gummistövlarna.
Sofia Åberg
sofia.aberg@magasinvera.se