Krönika: Jag kommer aldrig börja försvara mig

Min kille tyckte att det var jättekul att jag nekades köpa folköl på Ica en gång för att jag inte hade legitimationen med mig. Jag får alltid visa leg när vi går ut tillsammans, det var ingen jättechock. Men ganska kul. Jag fick lämna ölen i kassan och gå hem.

Den där gången när jag lämnade hans son utanför baren på Hovet tyckte han var mindre kul. Vakten frågade om jag var barnets mor, jag svarade nej för det var jag inte. Sen gick jag in.

Jag kunde ha gjort annorlunda. Argumenterat. Som med folkölen. ”Hallå, jag är 24, jag måste kunna köpa treprocentig himla öl?”. ”Hallå, jag är 24, det här barnet måste kunna följa med mig in!” Jag tänkte att den här auktoriteten visste bäst. Inte jag.

När min kille kom var han ganska arg. Lämna en tolvåring utanför krogen! Det tyckte vakten alltså var en bra idé. Turligt nog sa han inget om att jag faktiskt svalt den idén.

– Vet du vad vakten sa när jag kom och hämtade honom? Att jag bara fick ta med ett barn in.

– Jaha, och? Du har ju bara ett?

– Han syftade på DIG.

Det kan vi skratta åt lika länge som vi skrattade åt folkölen. Människor som rider reglerna så hårt att de glömmer titta, glömmer öppna sina sinnen lite. Min kille är 40 år, jag 24, folk kommer alltid fundera kring oss. Är jag hans barn, är jag hans kaffeflicka, är han min sköna plånbok på barrundan?

Jag kommer aldrig försvara mig. Jag kommer aldrig orka säga något till en vakt som bara måste låtsas att han tror att jag är min killes barn. Och om han trodde det på riktigt – nästan roligare ändå. Det må så vara att andra funderar på vår allians, men det gör inte vi. Vi har valt varandra med allt det motstånd en stor ålderskillnad bjuder. Och all humor.

Jag kommer snällt få fortsätta visa leg. Fast jag ska nog sluta lämna barn utanför barer. Så hade ingen riktig mamma gjort. Och säkert ingen storasyster heller. 

Jeanna Ullén
info@magasinvera.se