Krönika: På spaning efter det tåg som gått

Skärtorsdagen 2010 och jag är tjugosex år, fyller tjugosju om ett par månader. Vi sitter på tåget mot hemstaden. Min bror och jag. Det skiljer fyra år mellan oss.

Vi jämför våra körkort, mitt naggat i kanterna, hans ganska välbehållet och på fotot en stylad frisyr, ser lite ut som en rockstjärna. Jag däremot, rädd i ögonen och indianinspirerade örhängen, skulle just göra teoripriovet, hade tagit studenten, varit i Norge och jobbat på äppelfabrik, skulle kugga på första uppkörningen, ta kortet på andra, men det skulle ta något år till. Jag tog mitt körkort före dig, skrattar min bror, räknar ut. Om man jämför ålder.

Så tar han upp kursboken om massmedier, han går en mediautbildning, det gör inte jag,  jag tar upp min Muminbok. Men istället för att läsa om Filifjonkan och Hemulen börjar jag räkna. Jag räknar kurser jag tagit, räknar flyttar, pojkvänner, skolor, jobb, bekantskaper;  ritar upp en tidsaxel i huvudet, år efter år efter år och antal prestationer, erfarenheter, kunskaper, sorger, lyckoträffar, gör liksom ett diagram i huvudet med upp och nedgångar, omvägar, maratonlopp, genvägar, irrvägar och virrvar.

Ett liv, men ändå.

Om jag bara kunde känna mig som min ålder, tänker jag. Om jag kunde få ihop de här åren och knyta en röd rosett kring dem, om jag kunde hitta sammanhanget, om jag kunde se vägen framför mig och hur långt jag tagit mig hittills.

Så tänker jag på behovet av att sortera och katalogisera, hur anteckningsböcker, dagböcker, pärmar, foton, texter, kalendrar, klippböcker blivit bevis på existensen: det här gjorde jag av mitt liv, se, jag fanns. Överallt- dessa bevismaterial. Vid min säng får lådorna med dagböcker agera sängbord. I hallen; byrån med alla pärmar och kollegeblock från kurserna. I vardagsrummet finns blommiga askar med bilder i.  I datorn ligger mappar över högtider, resor, bröllop, fester och somrar.

Allt i sin ordning. Jag kan räkna antal böcker, jag kan räkna antal år, jag vet exakt hur länge jag har levt, och om någon undrar eller intresserar sig har jag otaliga bevis på detta liv.

Och ändå sitter jag på tåget hem och undrar var livet tog vägen, hur kunde det gå så fort, vad hände, vad har jag gjort de tio år sen jag åkte på språkresa till Malta, har jag levt livet så fullt ut jag har kunnat, om jag blundar nu, vaknar jag upp och är fyrtio då?

Hur lever man?

Så kommer jag till hemstaden och träffar mina jämnåriga vänner. Någon ska åka på weekendresa till London, hon är förlovad och har hund. En annan redan gift och jobbar heltid som lärare, den tredje har fått fast anställning på tidning, den fjärde har startat sin egen tidning, den femte är skolkurator. Den sjätte har fått drömjobbet- och drömlönen.

Jag tänker på min egen situation. Jag tänker på mina bevis. På mina bilder, dagböcker, jag har kalendrar från varje år, varje dag har jag skrivit vad jag har gjort, jag är tjugosex år, inne på mitt sjugosjunde, det är fullt normalt som det ska och alldeles, alldeles galet.  Jag har inte hängt med.

Det är något med livet och tiden och åldern som jag inte fattat. Det var något tåg som jag missade att hoppa på,  något med biljetten och tidtabellen, det var ett missförstånd; kanske  stod jag för länge och valde kaffe, tidning, kanske gick jag inte ut på perrongen i tid, en minut innan låser de tågdörrarna, man får inte åka med, jag hade väl för mycket packning, det var väl något med konditionen, kanske en brist i min planering.

Det blir påskafton, vi har fest, vi sjunger/skriker till The Arks ”It takes a fool to remain sane”, ganska ungefär som vi gjorde när vi var sjutton år och trodde att vi hade hela världen för våra fötter.

It takes a fool to remain sane tar mig tillbaka till en känsla.Tjugosex år, fast nej, egentligen sjutton år. En förväntan inför alla äventyr som väntade på mig. En euforisk känsla, kanske frihet.

Och så tänker jag: det spelar ingen som helst roll. Det spelar ingen roll att jag inte har kört bil sen jag tog körkortet för sex år sedan. Spelar ingen roll att jag inte är färdigutbildad ännu. Spelar ingen roll att jag de senaste sex åren flyttat fram och tillbaka mellan Göteborg och Stockholm i ren beslutsångest.

It takes a fool to remain sane. Vad är en ålder. Egentligen.

Under påskdagen går jag upp och rotar på mina föräldrars vind. Hittar en liten adressbok till mina gamla brevvänner, hittar samlingen med kinderäggfigurer och de gula rosetterna jag bar i håret när jag var tärna på min mosters bröllop i slutet av åttiotalet.

Mina bevis därhemma i byrålådorna, pärmar med texter och mappar med bilder, de faller platt i jämförelse med minnena jag får genom att känna lukten av mina gamla suddgummin.

Lön, titlar, bevis år- har ingen betydelse. Jag minns längtan efter äventyr. Jag minns hur det var att tro att de väntade på mig.

Jag minns It takes a fool to remain sane.

Jag trodde jag hade tappat bort den.

Sofia Åberg