Krönika: Veckotidningskärlek, cykelväntan och förberedelser
Vi cyklar runt, runt i det tysta kvarteret. Jag håller mina armar kring hennes midja och hennes långa hår fladdrar över mina kinder, sticker mig i näsan. Jag andas in hennes parfym. Den luktar förväntan och äventyr. Det är bara ett år kvar tills vi blir sexton år.
Vi fyller båda år på sommaren. I juni. Hon har längre hår än jag. Jag har fräknar.
Hennes mamma säger att det märks vem av oss som är stolt över sina händer och det är inte jag då jag gömmer dem. Jag biter på naglarna, har alltid gjort men jag har lärt mig att dölja det jag skäms över. Handryggen mot låret under bordet, det sitter i sen länge, att jag då samtidigt döljer mina håriga armar.
Min vän däremot låter alltid händerna synas för hon har världens längsta och mest välmanikyrerade naglar. Armarna blänker i kvällsolen, glittrar av bodylotion med guldstänk i.
Ikväll griper de tag kring cykelstyret. Hon styr oss runt, runt i det tysta kvarteret. Ut mot älven, håret fladdrande mot mina kinder. Parfymen, den distinkta. Ljummen sommarkväll och allting framför.
Bara ett år kvar i högstadiet. Ett halvt liv av väntan. Skolkorridorer som aldrig verkar vilja ta slut. Men först sommarlov.
Det finns absolut ingenting att göra.
Såklart, någonting kan ju alltid hända. Någonting måste hända. Vi gör allt i vår makt för att NÅGONTING SKA HÄNDA. Vi cyklar till exempel.
Det är nästan bara vi ute på gatorna, vi och någon enstaka joggare, ett äldre par som promenerar, ett barn på väg hem från fotbollsträningen, några mötande bilar.
Lukten av parfymen som blandas ut med lukten av tändvätska från trädgårdarna. Älven som flyter tyst och stilla, som tiden, som sommaren, som 365 dagar.
Någon enstaka gång per sommar tog vi oss in till stan. Bakom detta låg två veckors planerande och trixande och lögner. Det var en kamp, men vi tänkte att en kväll kommer allt kämpande och lirkande med föräldrarna vara värt det, en kväll väntar sommaräventyret med öppna armar. Det som vi läst om i Mitt livs novell. Den Stora Kärleken. Kanske var kärleken den där killen man träffat på skolavslutningen, han som man hängt upp all sin längtan på istället för att ständigt ha den oidentifierbar rusande runt i kroppen.
Men oftast var det ganska trist i stan. Killen skulle dyka upp men gjorde det aldrig, man satt i någon soffa och svalde äcklig häxblandning ur petflaska (förlåt mamma och pappa) och drog sen omkring i andra tysta kvarter och letade efter en fest som aldrig fanns, för att tillslut ge upp och ta nattbussen hem.
Men i det där planerandet två veckor innan fanns hopp. Vi förberedde oss på det sätt som en flicka rimligtvis kan förbereda sig inför sitt livs äventyr. Dagboksskriverier, inköp på HM, speglande och provande av små tighta linnen, frisyrer och smink. Drömmar om förändring. Om den riktiga sommaren, det verkliga livet.
Att kanske bli upptäckt.
Men efteråt. Fanns bara längtan kvar. Ett linne att hänga in i garderoben. Kvällar på cyklar. Planer inför nästa sommar då vi äntligen skulle fylla sexton och åka på språkresa.
Ett år kvar av förberedelser och drömmar. Om ett år var det tvunget att ske och jag skrev i min dagbok: allt jag skäms över ska jag fixa till. Snart kommer äventyret.
Sofia Åberg