Krönikan som jag raderade
Jag skrev en lång krönika om fasader. Hur skadliga jag tycker att de är. Sen raderade jag alltihop.
Författare har raderat hela romanmanus så egentligen är det inte så farligt om jag kastar några tusen tecken i sjön. Men det var en färdig krönika. Som jag inte kunde skicka in.
För om man skriver en krönika om fasader kan ju inte själva texten i sig vara en fasad. En snygg samling ord som jag bundit ihop och toppat med lite trendiga åsikter som man kan läsa sig till i vilket magasin som helst.
Det var ju inte det jag ville. Det var ju precis motsatsen till vad jag ville. Jag ville ju repa upp fasaden, måla den i omatchade färger, riva ned och bygga upp precis hur som helst utan tanke på funktion och form. Jag ville att sprickorna skulle få vara det vackra.
Det sista jag ville var att skriva en snygg och duktig text.
Jag ville möjligen skriva en text som var varm att svepa om sig eller len som smältande choklad. Men jag ville inte skriva duktigt. Det har jag gjort för många gånger. Det är ju så roligt att skriva duktigt. Det är ju så roligt med klappar i ryggen och guldstjärnor i kanten och berömmelser och ögon som ser.
Och det är ju så hemskt bedrägligt, allt det där guldet som glimmar.
För en dag när man vaknar lite för sent och har glömt att köpa kaffe och håret ligger fel och inga kläder passar och man spiller yoghurt på den enda rena koftan; då finns inte de där duktiga texterna för att kramas och säga att man duger ändå. Och regnet piskar mot rutan.
Det är den morgonen som jag måste radera krönikan och vara den där sprickan i fasaden istället. Och ge mig själv en kram. Även fast armarna inte riktigt räcker hela vägen runt.
Sofia Åberg