Läsarnas egna: Om nystarter, uppbrott och att ta farväl
När jag kom hit hade jag aldrig bott ensam förut. För ett år sedan sa jag adjö till min familj, pojkvän och vänner i Stockholm och for upp till kyliga Norrland. Hur har jag förändrats?
Till att börja med använde jag aldrig ordet ”for” innan. Nuförtiden far jag till affären, jag far till skolan och jag far till köket. Och ibland finner jag mig själv tänka på den grötigaste Piteå:skan och ändra tonläge så att jag inte ska låta som en gäll och stressad Blondinbella.
Dessutom har jag lärt mig städa (Herre gud, varför har inte mina föräldrar lärt mig det innan?). Man inser de saker man har varit bortskämd med: ett kylskåp som magiskt fylls med det jag vill, en TV som inte utger ett högfrekvent läte med jämna mellanrum, som växlar i styrka som om den sublimt försöker skära igenom hjärnan. Ett mysigt radhus där man kan gå runt i sin pyjamas hela dagen, från rum till rum. Lite kul att jag saknar saker som tyder på att jag är lat. Saknaden efter familj och kompisar däremot (pojkvännen försvann rätt snart ur bilden, sorgligt nog men så är livet) är svårare. Den saknaden känns i hjärtat.
Tiden gick, den mörka vintern är bara ett ont minne numera. Den mörka vintern då kylan slog mig i ansiktet som en brännboll, vilket jag i hemlighet är lite rädd för att bli träffad av dagligen då jag cyklar förbi folk som spelar brännboll på varje gräsplätt inför brännbollsyran.
När jag cyklar runt i Umeå på min världsmästerskapcykel jag köpte en solig vårdag av en överviktig och alkoholiserad herre för 200 kronor inser jag hur lätt det är att komma in i livet på nya ställen. Jag har hört att det tar fjorton dagar för något att bli en vana. Efter fjorton dagar cyklade jag fortfarande vilse då och då i Ålidhem, studentorten där alla hus ser exakt likadana ut och är placerade som en ond labyrint.
Ibland kan jag skakat inse att egentligen är jag helt ensam. Jag bestämmer själv över vad jag ska göra med mina dagar. Det kan gå en susning genom kroppen och världen känns stor. Det är då man känner i hjärtat att familjen och kompisarna från uppväxten är långt borta. Men jag känner mig inte ensam, för trots att världen är stor är den i mina ögon liten. Sverige är litet, ett pytteland som från Gullivers resor där man kan ändra riktning på sitt liv med några få knapptryckningar på studera.se.
Livet är inte som i The Sims. Tyvärr, i verkligheten finns det ingen stor hand som kan klicka och ta rätt beslut åt mig. Och i The Sims behöver man inte ta hänsyn till någon saknad i hjärtat efter både de man har lämnat bakom sig och saknad i förväg efter de man kommer lämna.
Nu ska jag lämna Umeå och fara vidare.
Sara Bartal