Läsarnas egna: "Var dig själv, för det är du bäst på"

Vardagsmorgon. Klockan är halv sju och en stor del av Sveriges befolkning har hoppat upp ur sina sängar för att göra sig i ordning för skol- eller arbetsdagen.

Framför en spegel tror man sig få se sanningen om sitt yttre. En första granskning med kläderna på, och det som ser bra ut på kroppen är det som väljs för dagen. Man ler, putar lite med läpparna, sträcker på sig, höjer ögonbrynen och blir en smula förvånad över att den där snyggingen där i spegeln, det är faktiskt jag!

Sedan gör man misstaget att luta sig närmare. Känslan av att vara fin och tilldragande försvinner omedelbart när man upptäcker att huden är missfärgad, det börjar gro en enorm finne till vänster på hakan och ögonbrynen är buskiga som en ovårdad trädgård. Fort som bara busen rusar man mot badrummet och låser in sig i en tid snarlik evigheten.

När evigheten tagit slut och dörren öppnas, kommer en helt ny människa ut. Det tunna håret ser tjockare ut med en halv sprayflaska uttömt i det, ögonens linjer och fransar framhävs av ett tjockt lager mascara, den vinterbleka huden är nu gyllene av brunkrämen och doften av parfym når grannhuset med vinden.

Återigen nöjd med sig själv springer man vidare till bussen. På vägen dit hinner man dock möta en mängd andra som också lagt ner sig till hundra procent för att se bra ut. Bildsköna tjejer i jämnårig ålder som trallar runt med sina minst lika perfekt vackra vänner, som alla har minst tre gånger så fina kläder än de kläder du själv valt just idag.

Med röda kinder kryper man ner i jackkragen och hoppas att ingen av dem ska se hur dum man ser ut. Hoppas, hoppas, att de inte ska upptäcka de fula jeansen på de växande låren, finnen som trängt igenom brunkrämslagret, den krokiga näsan... De förut tusen bristerna ökar nu plötsligt till femtusen, när man börjar jämföra sitt eget utseende med andras.

Men finns det verkligen de som är vackrare än andra? Och hur viktigt är utseendet överhuvudtaget, egentligen?

Jag skulle snarare vilja säga att alla människor är lika vackra, på sitt eget sätt. Var person är helt unik, för ingen är en annan lik. Men i dagens samhälle verkar man ha satt upp en gräns för vad som får kallas vackert eller inte. Smala modemedvetna kvinnor med slät hud, långt glänsande hår… de syns i TV, tidningar och på reklamskyltar. Vi ser dem så mycket att vi slutligen börjar se dem överallt! På gatorna, i grannhuset, skolan. Bästa vännen blir till slut en modell; mycket vackrare än du själv.

Människor verkar ha behovet av att bli accepterad naturligt inom sig. Vi vill inte vara ensamma, och går ständigt runt och är rädda för att förlora våra vänner på grund av en brist hos oss själva. Vännerna, och så småningom hela världen, börjar ställa enorma krav. Krav som ofta bara man själv ser. Att bära smink var dag, köpa senast lanserade produkten, känna de rätta personerna och gå på alla fester som bjuds. De här kraven flätas så småningom ihop till ett liv, och den man en gång var, byter inriktning helt och hållet. Vi påverkas så grovt av andras synpunkter att det till slut blir en sanning även för oss själva!

Men livet blåser faktiskt inte förbi bara för att du inte var där alla andra var! Släpp alla måsten och utseendefixeringar; blunda och grabba tag i det första plagget du får tag på i garderoben, tvätta sedan av sminket för en dag. Våga stå för det du tycker, vännerna kommer inte att kasta ut dig med huvudet före om du någon gång känner för att säga nej. Och om de skulle gör det, måste man kanske fråga sig vem som styr ditt liv – du själv, eller människorna i din omgivning?

Att ha fötterna på jorden är en viktig egenskap, men blir man beroende av någon annan tappar man lätt fotfästet. Och allt för många gånger glömmer man bort att det är man själv som måste acceptera den man är – först då kan man lära sig att älska och dela livet med andra människor. Var ärlig och finn de skatter som finns inuti dig, istället för att lägga tid och pengar på utseendet.

Var dig själv; för det är du bäst på!

Hanna Rattfeldt