Läsarnas: Jag är trött på att vara en ständig stand-in
Jag slutade på mitt jobb för inte så längesedan. Ett timjobb på schema på ett sommaröppet café där jag jobbade som stand-in förra sommaren.
I förra veckan bestämde jag mig för att börja ta tag i det här med jobbsökandet och satte mig framför datorn för att gå igenom platsbanken sida för sida riktigt noggrant. Men inte ett enda jobb fanns som passade mig.
Förutom stand-in-jobb. Såklart.
Jag har en ”vän” som är lite sådär att vi kan umgås, vi trivs i varandras sällskap och så vidare, men jag har nog aldrig varit hennes förstahandsval när det gäller vad hon ska göra, eller vem hon ska umgås med. Detta vet jag och bryr mig inte lika mycket om längre, för kommer något bättre upp, eller någon annan hör av sig, ratas jag direkt.
Det där slog mig, när jag satt och sökte jobb. Hur tröttsamt det är att vara en stand-in. Varför kan det inte vara på det gamla hederliga sättet? Man skaffar sig ett jobb, man vet att man får behålla det, man vet när man ska jobba, och man vet när man får lön. Är det för mycket begärt med lite säkerhet? Att få vara trygg och veta när nästa lön kommer? Varför kan inte vänner bete sig som vänner?
Förr kunde jag inte relatera till uttrycket: ”det var bättre förr”, men jag har insett nu att det faktiskt kan stämma i vissa sammanhang och att jag alla gånger i världen hellre har ett tryggt fast jobb än att gå runt och inte ens ha en aning om när jag ska få jobba nästa gång.
Jag är trött på att vara den eviga stand-in:en.
Madelene Borgh