Läsarnas egna: "Jag tyckte jag var genuint hiskeligt ful"

Killar kan definiera sig genom vad de gör. Tjejers status och självbild är istället mer baserad på hur de är (eller snarare uppfattas). Det påverkar tonårstjejers självkänsla negativt och gör den utseendefixerade popularitetshetsen svår att värja sig mot.

Jag klarade inte att värja mig.

Under min uppväxt tyckte jag att jag var genuint hiskeligt ful. Jag tyckte verkligen att jag såg gräslig ut. Jag hatade mitt runda ansikte, mina stora kinder, mina hängiga ögon, min tjocka mage, uppåtnäsan, mina mjuka armar, mina smala kobenta ben, mina långsmala fötter, den platta häcken, min höga panna, de små brösten, min bleka hy, hårfärgen och så vidare. Jag kunde inte hitta någon detalj i mitt utseende som jag gillade. Och jag var helt övertygad, ja, jag var helt bombsäker på att alla andra också tyckte att jag var anmärkningsvärt ful. "Eftersom jag är så vansinnigt ful, men ändå faktiskt har både vänner och kille, måste jag ändå vara rätt trevlig" tänkte jag. 

Var ju faktiskt söt

Nu som vuxen tycker jag det är hemskt synd att jag istället för att njuta av ungdomsåren la så mkt tid och energi på att älta mitt, i mitt tycke, misslyckade utseende, som naturligtvis inte var någon katastrof. Nu för tiden tycker jag att jag var ganska söt faktiskt.

Men, jag var ju inte direkt ensam om att vara missnöjd. Vilken tonåring är stolt över sitt utseende? Jag slapp iaf ätstörningar, eller störningar hade jag egentligen också, men jag fastnade inte i det. Jag tror det är därför jag hamnade i min uteseendefixerade period senare, i 18-årsåldern, när jag upptäckte att jag inte var fulare än någon annan. Då var det roligt att piffa till sig och klä upp sig, bära djupa uringningar och trippa runt i skor som smärtade i mina fötter.

Njöt av att känna sig snygg

Hade jag inte känt mig så ful som barn tror jag inte att jag kommit i denna period, där jag liksom överkompenserade och var alldeles för utseendefixerad och njöt av att få känna mig snygg. 

Kan det vara så att de som varit missnöjda med sitt utseende som barn (främst tjejer eftersom utseendet är så viktigt för oss för att det är det vi värderas efter) går över gränsen gällande utseendefixering som vuxna? Drömmer om att vara modell, viker ut sig, opererar sig, piffar, solar, plockar, suger, målar, färgar m.m. Jag tror det.

Nina Ruthström idag.

Tur jag träffade min älskade Robert som hjälpte mig att förstå vad som är viktigt här i livet. Jag tror att mycket tack vare honom blev min ytliga period ganska kort.     

Idag tycker jag att jag är alldeles lagom snygg. Jag är nöjd med hur jag ser ut. Funderar överhuvudtaget inte på mitt eller andras utseenden. Har accepterat och gillar läget. Det är obeskrivligt skönt.

Är ni nöjda med hur ni ser ut?

Nina Ruthström