Läsarnas: Vi är allt för många
Vi är för många. Vi är för många som berättar samma historia.
Först så trodde jag att det bara var jag. Jag som, i ett desperat försök att få bort de där mulliga pubertetskilona, gjorde kampen mot spegelbilden till en tävling som var svår att sätta stopp för. Trodde att det kanske bara var jag som hade stenkoll på varenda liten tugga som svaldes ner. Åt inte något för sött och inte något för fett. Sprang alldeles för fort, lite för länge så att jag tillslut hade svårt att se att jag inte längre bar på pubertetskilona.
Trodde nog att det bara var jag som fortfarande kände djävulen på axeln varje gång jag är sötsugen eller äter tårta på kalas. Som idag äter normalt, unnar mig, men alltid känner smaken av dåligt samvete långt bak i huvudet. Att det bara är jag som måste träna regelbundet för att inte jagas av tankarna - hur skulle det gå annars? Det är inte bara jag.
Först så trodde jag att det bara var jag som kände pressen. Skaffa pojkvän. Visa upp. Ha sovsällskap varje natt. Någons varma händer att lägga sitt hjärta i. Någon att stanna hemma och kolla på film med istället för att gå ut och leta i natten. Det är inte bara jag.
Först så trodde jag att det bara var jag som kände lusten. Lusten att faktiskt inte binda sig. Att inte välja tvåsamhet. Inte just nu. Inte före vänner, före nya bekantskaper, nya äventyr och öppna dörrar. Inte för enkelheten, inte för trygghetens skull utan enbart för sin egen skull. Det är inte bara jag.
Först så trodde jag att det bara var jag som hade prestationsångest. Som, eftersom jag är en Duktig Flicka, självklart alltid vill prestera på topp. Som aldrig är riktigt nöjd med ett betyg sämre än det bästa. Som sliter och stundtals vänder ut och in på mig själv för att leva upp till de krav som jag ställer på mig . Som aldrig vill misslyckas och blir ledsen i smyg när det sker. Som alltid vill visa sig stark och aldrig vill riskera att bli trampad på. Som vill ta sig framåt och blir sedd för sin person och erfarenheter, inte för sitt kön. Det är inte bara jag.
Nej, det var visst inte bara jag. Råkade nämna några av tankarna för en vän och då var det som att allt släppte. Hon kände som jag. Yppade millimeterstora bitar av oron för någon annan och fick en hel kaka tillbaka. Och jag är helt säker på att vi är flera. Alldeles, alldeles för många går dagligen runt och tänker sig trötta på hur de ska ta sig igenom dagen och livet. Vi har bra jobb, intressanta studieplaner, fina vänner och härliga framtidsutsikter. Vi är uppskattade precis som vi är, på grund av att vi är vi. Oberoende av pojkvänner, ickepojkvänner och karriärer. Men vi förstår det inte.
Framförallt – vi njuter inte av att vara unga, fria och friska. Vi har kroppar som inte sviker, som tar oss till spännande platser (om vi vill) och som orkar bära oss fast vi ofta tynger dem för mycket. Vi njuter inte av att vi faktiskt är vackra. Att den där klänningen, de där byxorna och bikinin sitter precis som den ska, om inte bättre.
Tidningsomslag, rubriker, påhittad press från det andra könet – är det verkligheten? Jag tror inte det. Jag tror också att många vet det, att bilden som etsat sig fast inte speglar någons innersta jag. Det går att propagera och diskutera kring rådande mediabild, men det är inte där problemet ligger. Vi Duktiga Flickor, som så många tycker om och som kan så mycket, måste bli riktigt duktiga på en enda sak innan vi susar vidare för att undersöka och upptäcka vad mer livet har att ge. Vi måste bli så in i norden bra på att tycka om oss själva!
Johanna Lyngarth