Sockret var Emmelies drog

Ångest, huvudvärk, kallsvettningar och rejäl abstinens. Så mådde Emmelie Andersson, 23, när hon bestämde sig för att ta kontroll över sitt missbruk. Vad hon missbrukade? Socker.

För ett halvår sedan kretsade hela Emmelies liv kring att äta godis. Hon planerade när hon skulle äta och såg till så att inköpen skulle räcka tillräckligt länge. Hon gömde godis för andra och ljög om hur mycket godis hon åt.

- Jag tackade till och med nej till att umgås med kompisar för att kunna äta godis. Till slut insåg jag att mitt beteende var precis som en alkoholists och det skrämde mig. Då bestämde jag mig för att söka hjälp, säger Emmelie Andersson.

Hon fick då veta att hon var en sockermissbrukare. Att man kan bli så beroende av socker är okänt för de flesta och sjukdomen tas inte på allvar på många håll inom sjukvården.

- En dietist sa att jag kunde äta godis på lördagar. Jag frågade henne om hon skulle sagt så till en alkoholist, berättar Emmelie.

Samma problematik som alkoholism

Visst, liknelsen kan verka löjlig, men faktum är att alla beroendesjukdomar beror på samma sak – belöningscentrat i hjärnan kräver mer och mer av drogen och till slut är man fast. Och om man har anlagen för att bli beroende kan drogen man väljer vara allt från sex till droger till vanligt socker.

- Jag klandrade mig själv hela tiden och tyckte att jag hade dålig karaktär som inte kunde sluta. Jag tänkte att jag bara inte kämpade tillräckligt. Det var väldigt skönt att få veta att det faktiskt inte är mitt fel, utan att det är ett fel i min hjärna som styr mig, säger Emmelie.

För att klara av att hantera sitt beroende måste Emmelie, i likhet med exempelvis alkoholister, avstå helt från sin drog. Det innebär att hon inte längre kan äta något sött och inte heller råvaror med högt kolhydratinnehåll. Potatis, ris och pasta är därför bannlysta, tillsammans med godsaker av alla dess slag.

- Till en början trodde jag mest att det var maten jag skulle ändra, men det är så mycket annat också. Jag var tvungen att inse att jag har den här sjukdomen och fick lära mig att kämpa emot suget, förklarar Emmelie.

"Det är som att det finns en inre röst som försöker få mig att äta socker", förklarar Emmelie. Nu har hon lärt sig hur hon kan ignorera rösten.

Förbudet mot att äta socker gäller för resten av Emmelies liv. Fuskar hon kommer hon falla tillbaka in i missbruket.

- Det var ett stort sorgarbete i början att inse att jag måste sluta äta godis. ”Är det värt det?” kunde jag tänka. Jag minns att jag till och med tänkte att jag aldrig mer kommer få äta semlor, trots att jag egentligen inte gillar semlor särskilt mycket.

Men så här i efterhand kan Emmelie konstatera att det var värt att genomlida abstinensen och sorgen.

- Jag har fått tillbaka livet och livsenergin! Jag vaknar på morgonen och njuter. Vissa dagar tänker jag så klart att ”Nej, nu skiter jag i det här”, men det vill jag ju inte egentligen, säger hon med ett stort leende.

"Jag har fått tillbaka livet och livsenergin!" säger Emmelie.

När Emmelie sökte hjälp fick hon åka på en intensivkurs tillsammans med andra sockermissbrukare.

- Det var en sådan befrielse att få träffa andra som var precis som jag! Jag trodde ju att det var något fel på mig, så det var oerhört skönt att få höra att det finns fler. Jag fick en sjukdomsbild och slutade klandra mig själv, säger Emmelie med eftertryck.

På kursen fick de lära sig om vad det innebär att vara beroende och vad som egentligen sker i en missbrukares hjärna. De lekte också en lek som gick ut på att man skulle erkänna hur långt man hade gått för att få i sig socker.

- Jag var säker på att jag skulle vara värst när jag berättade att jag hade druckit sirap, men det visade sig att det var flera andra som också gjort det. Det var skönt att höra.

Går på möten

Nu har Emmelie varit sockerfri i ett halvår. Hon går på möten för överätare, som är precis som AA-möten och får en del hjälp därifrån. Och även om den första tiden var jobbig så är hon överraskad över hur bra det har gått.

- Det går upp och ner, men jag trodde det skulle vara ett helvete rakt igenom, men det är inte så svårt. Men jag har ju bara klarat av ett halvår än, så det kan ju skita sig nästa vecka. Jag ska ju klara det här resten av livet, så det blir en ständig kamp. Men tanken på ett återfall känns fruktansvärd just nu och jag ska klara det, säger hon bestämt.

Sara Moll
sara@magasinvera.se