Yrke: Professionell äventyrare

Som 25-åring stod hon som första svenska på Mount Everests topp. Idag, tio år senare, har hon otaliga äventyr på sin meritlista. Renata Chlumska är Malmötjejen som personifierar begreppet ”living on the edge”. 

 - Jag har alltid älskat friluftsliv och sport - det är min glädje och passion. Och när jag som 21-åring tog en grundkurs i klippklättring hittade jag hem. Jag tänkte ”Vilken sport! Äntligen en sport med en utmaning!”, berättar Renata.

Hon står på scenen i en gymnasieaula i Karlstad och berättar om hur det kom sig att hon blev professionell äventyrare. Och det började just med den där kursen i klättring.

- Jag förälskade mig i sporten! Men något annat som också var avgörande var att jag även råkade förälska mig i instruktören, skrattar Renata.

Blev inspirerad av Göran

Och instruktören var ingen annan än Sveriges mesta äventyrare; Göran Kropp. Kärleken blev besvarad och förhållandet var ett faktum. Några månader senare skulle Göran ge sig ut på en av sina mest berömda expeditioner. Han planerade att cykla ner till Nepal, bestiga Mount Everest och sedan cykla tillbaka hem igen.

- Många tänkte ”Vilket vansinne!” när de fick höra om hans planer, men jag kände direkt ”Vilket äventyr! Vilken utmaning!”, säger Renata och spridda skratt hörs från publiken.

Det var när Renata Chlumska provade klättring som hon föll för äventyrandet.

Renata tyckte att det verkade så spännande att hon bestämde sig för att fråga Göran om hon fick följa med. Att hon inte skulle kunna följa med upp på berget, det förstod hon: hennes största, och enda, merit som bergsklättrare var ju att ta sig upp för 20 meter höga klippor i Skåne. Men hon tyckte att hon åtminstone kunde få följa med på cykelturen.

Följde med som chef

- Jag tänkte ”Hur svårt kan det vara att cykla till Nepal? En och annan cykelpunktering har man ju lagat genom åren liksom”, säger Renata och ler.

Hon fick inte följa med på den ”lilla” cykelturen för Göran, men han lät henne bli chef över baslägret längst ner vid Mount Everests fot. Där tillbringade hon sju veckor och där föddes också drömmen om att själv en dag stå längst upp på toppen och blicka ut över Himalaya.

- Jag såg flera kvinnor som kom tillbaka ner från toppen och de såg verkligen inte ut som några öststatsidrottare direkt! De hade högst normala kroppar och det fick mig att inse att även jag skulle kunna lyckas.

"Det är inte musklerna som avgör"

Renata Chlumska präglas av ett aldrig sinande positivt tänk. Hon har utvecklat strategier för hur hon ska klara av alla utmaningar hon ställs inför i sitt yrke. Hon menar dessutom att vi alla har våra egna berg att bestiga och att hennes knep funkar även på dem.

- Det är inte musklerna som avgör hur högt vi når. Den mentala styrkan är viktigast! Visualisera för dig själv att du klarar det! Fråga dig själv hur det kommer kännas, och hur det kommer se ut när du nått ditt mål. Man måste försöka hitta sätt att göra målen så levande och attraktiva som möjligt, uppmanar Renata.

Renata tog sig till slut upp på Mt Everest och blev första svenskan att klara av det.

Det var det som gjorde att hon 1996 plötsligt stod på toppen av världens högsta berg och vrålade av lycka. Hon blev den första svenskan att bestiga Mount Everest, men det var ingen lätt utmaning.

Viktigt att ha roligt

- De sista 800 metrarna tog 12 timmar! Det enda jag tänkte på under de 12 timmarna var att sätta ena benet framför det andra. Varenda steg jag tar är ett steg närmare toppen, intalade jag mig.

Oavsett vilket slutmål man har, så ser vägen upp på toppen ofta likadan ut. Renata understyrker att det gäller att bestämma sig och våga – men framförallt att ha roligt längs vägen.

- Brinn för det du gör! Då ökar förutsättningarna att orka hela vägen. Det är sällan en lätt väg, men med lust och glädje orkar man, säger hon.

"Jag kände fullständig förtvivlan"

Renata Chlumska har själv upplevt att vägen inte alltid är varken lätt eller spikrak, och inte bara när det gäller hennes expeditioner. 2002 dog hennes fästman Göran Kropp i en klättringsolycka.

- Det kändes som en lavin som drog ner mig. Jag föll ner i en avgrund och kände fullständig förtvivlan. Jag låg på botten och det var mörkt, kallt och ensamt, berättar Renata.

Att ta sig upp för den uppförsbacken var inte lätt. Det var ett hinder hon inte tidigare kunnat träna på och hon kände ingen glädje eller lust att ta sig an det.

- Det som gjorde att jag tog mig upp igen var att ha något att se fram emot och det blev expeditionen som jag och Göran hade planerat tillsammans. Tanken på att få genomföra den resan gav mig lite glädje igen.

439 dagar på cykel och i kanot

Expeditionen som Renata och Göran hade planerat var något som ingen människa tidigare hade genomfört: de skulle paddla och cykla runt hela USA, en sträcka på 18 200 kilometer.

- Vissa kanske skulle se det som en varning att ingen gjort det tidigare, men för mig var det väckarklockor! Återigen tänkte jag ”Hur svårt kan det vara?”, skrattar Renata.

Renata i kanoten under USA-äventyret.

Hon bestämde sig för att genomföra expeditionen på egen hand och hon lyckades. Den 15 september 2006 paddlade hon i mål i Seattle efter att ha paddlat och cyklat i 439 dagar – mellan 10 och 12 timmar per dag och som mest 28 timmar i sträck.

- Ja, ibland måste man göra övertid på jobbet! Så är det bara, haha!

Äventyret var som ett spa

Under USA-expeditionen kom Renatas förmåga att tänka positivt till användning igen. Istället för att gnälla och klaga på att det var jobbigt med saltvattnet, sanden och att det inte fanns någon dusch valde hon att se på det hela på ett något oväntat sätt.

- Jag tänkte att det var som att vara på spa. Håret var fett hela tiden, alltså var det som att ha en hårinpackning jämt. Saltvatten innehåller mineraler som är bra för huden och ibland sköljde det lite alger över mig i kajaken. För att inte tala om all sand som tog sig in innanför kläderna – det var som att få kroppspeeling varje dag i ett år!

Lura dig själv att fortsätta

Men även om man ser på plågoandarna på ett positivt sätt så kan man ju undra hur man orkar hålla motivationen uppe att fortsätta paddla och cykla i hela 439 dagar. Renata erkänner att det är lätt att börja tvivla på sig själv och att allt känns meningslöst, men menar att det är då det gäller att lura sig själv att ta ett steg till.

- Man måste tänka att tar jag mig bara förbi nästa krön, då blir det bättre! Vad kommer efter den där uppförsbacken? Jo, en nerförsbacke!

- Att paddla in i mål var en fantastisk känsla! Det är så skönt att få ge sig själv en kram och säga ”Jag fixade det!”. Det är en enorm känsla att jag vågade tro på mig själv.